Dagarna gick som i ett töcken och nätterna var sömnlösa mardrömmar, trots tabletter. Jag försökte njuta av den vackraste sommaren på flera år och ta mig ut på altanen och sitta i solen och njuta av alla blommor jag hade planterat. Problemet var att jag hade stora problem att ta mig ur solstolen om jag hade satt mig i den. Jag bjöd ut Olof på middag för att försöka njuta så gott det gick.

-Hej Anna! Hur mår du? Säger han när han kommer och ger mig en kram

-Det är lite bättre faktiskt. Det hände något konstigt förra veckan. Jag fick solsting nere på bryggan och som genom ett mirakel så kunde jag stå på benen efteråt.

-Hur då , menar du?

-Jag fattar ingenting själv. Jag kunde inte gå när jag kom dit, men efter två timmar med solen rakt i ansiktet så kunde jag nästan gå normalt till bilen.

-Va konstigt?

-Ja, jag förstår inget alls. Men jag har inte använt keps sedan dess och steker mig i solen. Jag vet inte om det är värmen, strålningen eller D vitamin som påverkar, men om man ska tro det som står på internet verkar allt ha effekt.

-Va bra att du är bättre. Jag köpte med lite vin som vi pratat om och tänkte testa dina kunskaper.

-Va kul!

Olof hjälpte mig ta fram grillen och jag la på kycklingen och fläskfilen som marinerat över natten.  Efter maten som maten som smakade utsökt ställer han fram numrerade muggar med vin. Jag lyckas bara med två av fyra.

-Du har ju valt viner med  konstiga druvblandningar! Det är ju omöjligt!

-Ja, jag tyckte du skulle få något att bita i, säger han nöjt.

-Tempranillo borde jag satt. Jag får skylla på min hjärndimma att jag inte mindes druvan som smakar vanilj.

Olof ler och är helnöjd. Jag är också lycklig.

-Tack för att du kom och muntrade upp mig lite. Det är bra mot bacillerna.

-Jag hjälper gärna till ! Nöjet var på min sida.

Efter några dagar kommer ett mail på engelska från en man som undrar om jag vill ses och dansa salsa i helgen? Han är åter på besök i Sverige och vill gärna träffa mig igen. Jag undrar vem det är och har inget minne alls av att ha träffat honom. Jag förklarar att jag är sjuk och inte kan dansa salsa överhuvudtaget. Då vill han komma ut på landet och hälsa på. Jag svarar att han är välkommen, glad för något som kan bryta tristessen. Jag har återhämtat mig så pass att jag klarar att långsamt ta mig till bilen och kan köra till bussen och hämta honom.

-Hi Anna! How nice to see you again! Säger han när han kliver in i bilen och ger mig en kram. Jag känner plötsligt igen honom och minns att vi träffats på Grönan. Han är mörk och rätt smal och liten till växten med vänligt utseende.

-Det är trevligt att se dig också! Säger jag . Jag har packat en picknickkorg men vi ska stanna till och köpa lite kyckling vid Konsum.

-Okej. Nice.

Vi kör direkt ner till havet och han hjälper mig ut på bryggan. Vi sätter oss på bänken och jag packar upp och häller upp vin åt oss. Vi pratar om allt möjligt och vilka drömmar vi har. Han berättar att han jobbar på alla tyska ambassader runt om i världen.

-Jag drömmer om att bli lyxhustru och få slippa ta hand om trasiga bilar, båtar , hus och datorer och bara bli omhändertagen och njuta av livet, säger jag ironiskt. En sportbil också kanske. BMW Z3 eller något.

-Det är min bil, säger han skrattande.  Jag har en och en väldigt fin lägenhet i centrala Berlin och jag snickrar möbler på min fritid.

Jag skrattar också och tittar undrande på honom. Jag känner ingen attraktion överhuvudtaget men han är mycket trevlig, kan dansa, har det gott ställt och reser uppenbarligen jorden runt hela tiden i sitt jobb. Det låter som ett liv jag kan stå ut med. Jag minns att han förra året tittade på min stuga och segelbåt i trä och gav mig många tips och dessutom enkelt fixade min bandsåg som gått sönder av allt sågande.

– Det börjar bli sent, säger jag och tittar på honom. Tack för en trevlig kväll.

-Yes. This was very nice.

-Jag skulle vilja träffa dig igen. Kan jag ringa dig imorgon frågade han när jag skjutsat honom till bussen.

– Visst, säger jag och han gav mig en puss på kinden och steg ur. Jag åkte hem. Dagen efter ringde han och ville bjuda på middag .

– Okay. Det finns en jätte trevlig restaurang här ute. Värmdö golfklubb en bit bort. Jag kan möta dig från bussen och så tar vi bilen dit.

Jag mötte upp honom vid bussen och vi åkte den korta biten till Golfklubben. Jag får hjälp till verandan och förklarar för servitrisen att jag är sjuk när hon tittar undrande när jag knappt kan gå. Vi beställer varsin fiskrätt och lite vitt vin. Kvällen och miljön är bedårande vacker. Jag njuter så mycket jag kan och konverserar. Vi pratar om allt möjligt igen. Jag ser att han är intresserad och när jag skjutsar honom till bussen försöker han kyssa mig när vi ska säga hej då. Jag duckar och parerar utan att tänka. Rafael och Miguel hade gjort samma sak men de hade överrumplat mig totalt. Nu började jag bli på min vakt.

– Ring mig när du landat, säger jag och pussar honom på kinden.

– I will.

Naturligtvis hör han inte av sig. Jag undrar varför han försökte kyssa mig överhuvudtaget?   Oavsett om han bara var ute efter en sak eller inte klarade att bli avvisad var mitt intresse bortblåst.

Det var underbart på golfklubben och när Olof hör av sig igen undrar jag om han vill åka dit. Det vill han gärna.

När han kommer har jag på mig en aprikosfärgad baraxlad chiffongklänning som framhäver brösten och mina vältränade bruna ben . Han ler uppskattande och ser stolt ut när han hjälper mig till bordet. Det är samma servitris som några dagar tidigare. Jag undrar vad hon tänker. Olof sätter fram högtalaren och det kommer en fantastisk Barry white låt.

-Jag kan inte lyssna på White utan att dansa med dig, säger jag.

Olof skiner som en sol och drar upp mig ur stolen. Jag hänger på honom på verandan och han dansar försiktigt. De andra börjar stirra och han dansar intensivare. Det blir för mycket och jag måste sätta mig ned. Vi pratar och skrattar och jag njuter av hans sällskap och hur bra han alltid får mig att må.

Dagen efter är jag mycket riktigt febrig och svag igen. Hjärndimman hade tilltagit. Under gårdagen hade jag känt i huvudet när jag dansade att det kändes som att hela håret stod på ända och som en mössa av småspik trätts på huvudet. Jag antog att det hade något med kortisolpåslag eller blodtrycket att göra.

Jag funderar över hur jag ska kunna bli frisk. Jag borde isolera mig från andra människor och andra baciller i några veckor. Som det är nu blir jag utsatt för nya smittor ideligen. Det är ju inte konstigt att jag inte blir bra. Jag tänker på butiken. Där får jag vara helt själv. Visserligen är det mörkt och jag kan inte gå ut lika lätt i solen. Jag bestämmer mig ändå för att ta mig dit och ringer pappa och frågar om han kan köra mig. Efter några dagar kommer han. Vi handlar mat på vägen och när jag stiger in i butiken grips jag av en härlig hemlängtan. Jag hade saknat butiken och det känns skönt att vara tillbaka. Glädjen blir dock inte långvarig. När jag kommer in i köket ser jag att golvet har rest sig under kylskåpet.

-Det här var märkligt. Säger jag till pappa. Jag ringde förut till värden vid påsk och berättade att kylskåpet var trasigt och hade läckt vatten på golvet och behövde bytas. Nu får jag ringa igen.

– Det ser inte bra ut Anna, sa pappa. Ring så fort som möjligt.

Jag ringer dagen efter och hänvisas till jouren . När de kommer ut upptäcker jag själv att det runnit vatten från röret under handfatet på toaletten.

-Det där verkar konstigt. Det kommer underifrån,. Jag måste gå ner i källaren och titta, säger rörmokaren .

Efter en stund kommer han tillbaka.

-Du har en läcka under köksbänken under golvet. Ett rör har rostat sönder och vattnet vill ut någonstans så det söker sig uppåt. Du kan ha vatten i hela golvet.

Jag suckar tungt. Inte detta också, Ska det aldrig ta slut?

 

Efter bara en veckas isolering i butiken känner jag hur det vänder i kroppen och jag blir starkare och piggare. Jag har sovit bättre också då det är både tyst och mörkt. Jag bestämmer mig för att ta mig till ICA som ligger några minuter bort. Det tar evigheter att gå dit men jag lyckas handla. När jag kommer ut på gatan igen hör jag någon ropa mitt namn. Det är Anton.

-Hur är det, frågar han när han kommit fram och tittar undrande på mig när jag går så långsamt.

-Jag har mått bättre. .Jag har varit sjuk hela sommaren och inte kunnat gå eller stå utan hjälp.

-Ojdå. Ska jag hjälpa dig till butiken med kassarna?

-Ja gärna, svarar jag tacksamt.

Anton hade jag först träffat när jag varit ute med Calle som han blev förtjust i och jag hade erbjudit mig att låna ut honom. Till sist hade jag förstått att det var mig han var förtjust i när han kom till butiken dagligen. Innan det hade jag erbjudit min bokföringshjälp då han inte var nöjd med sin firma. Det hade inte slutat bra. Han hade ifrågasatt allt och jag hade sagt upp vårt samarbete. Konsten att lyckas i affärer handlar inte bara om att tacka ja till bra affärer utan nej till dåliga. Någon välgörenhet bedrev jag inte även om jag höll på med fairtrade. Han blev förstås bestört och undrade varför.

-Jag har vare sig tid eller råd och jag kan inte jobba för kunder som inte har förtroende för mig, svarade jag. Trots det hade fortsatt komma dit nästan varje dag utan att handla och ta upp min tid.

Han hjälpte mig till butiken och berättade att han skulle åka båt med en kompis till Åland för att komma ut till skärgården.

-Jag har missat helas sommaren och skulle vilja komma ut till Fjäderholmarna innan de stänger.

-Jag med.

-Helst hade jag velat få klart båten så jag kunnat använda den och hyra ut den. Jag blev nästan klar innan sommaren. Fast nu jag vet inte hur det ska gå till nu när jag är dålig, eller hur jag ska få klart mitt gästhus.

-Jag kanske kan hjälpa dig. Jag har varit mycket på sjön och haft båtar. Jag har inget jobb just nu då mitt Cafe precis stängt.

-Du får gärna komma ut och hälsa på och så kan vi prata om det.

Han såg glad ut här han gick och jag la mig i bäddsoffan och pustade ut.

Efter några dagar kände jag mig stark nog att ha butiken öppen och Olof kom och hälsade på. Vi gick ner till torget och åt picknick som vi brukade.

-Jag skulle så gärna vilja dansa en gång på Grönan innan det slutar för säsongen. Jag borde klara av en långsam tango om jag kan få hänga på någon jag känner.

-Jag kan följa med dig Anna.

Följande fredag åker vi dit och äter middag bredvid dansbanan och jag bjuder upp Kristian. Vi har dansat mycket innan sommaren och hade haft sanslöst roligt en kväll då jag släpat med honom på kizomba. Vi hade dansat mest tango till musiken och de andra hade stirrat på oss när vi flög över golvet i en snabb milonga till semba musik.

-Var har du varit hela sommaren , frågade Kristian?

-Jag har varit sjuk, svarade jag och förklarade så gott jag kunde.

-Va tråkigt. Hoppas du blir bra nu. Säg till om du behöver hjälp med något?

– Jag bygger ett nytt tak och skulle gärna ha någon som kollade om hållfastheten räcker, du som kan sånt?

Vi avslutade tandan och jag gick tillbaka till Olof. Han pratade med servitören som satt sig ner vid bordet. Det slog aldrig fel. Han pratade med alla. Jag älskade honom för det.

-Hallå där! Gick det bra?

-Ja då, känner mig som hundra år, men jag har saknat detta, säger jag och suckar. Vi tog färjan hem och jag frågade om han ville åka till Fjäderholmarna med mig?

-Jätte gärna Anna.