På söndagen kommer Olof och hämtar mig och vi tar Fjäderholms-linjen ut. Det är en strålande vacker kväll och vi promenerar lite innan vi sätter oss vid rökeriet och beställer mat. Solen lyser i våra ansikten och vi följer solnedgången över havet. Olof tar upp högtalaren och sätter på musik. Det slutar som vanligt med att jag inte kan sitta still och vi måste dansa lite på trädäcket. Jag försöker att spara med min energi så jag inte blir sängliggande en vecka efter detta som senast. Det blir en magisk kväll som så många gånger förut.
-Tack för en supertrevlig kväll! Det här måste vi göra om! säger Olof när vi skiljs åt i Slussen. Redan helgen därpå är vi där igen. Vi äter mysig lunch i solskenet på krogen och efter en promenad slår vi oss ner på en klippa och njuter av skärgården.
Långsamt kommer mina krafter tillbaka och jag börjar dansa lite försiktigt igen. En dag blir jag kontaktad av en ny kund som har sitt kontor i Alvik och jag åker dit. Som av en händelse finns det tango praktika där också. När jag kliver av bussen ser jag Sebastian en bit framför. Han hajar också till när han ser mig.
-Hej Anna!
-Hej Sebastian!
-Vad gör du här? Säger han förvånat.
-Jag ska till en ny kund som har kontor här någonstans. Säger jag och hoppas att han ska föreslå att vi träffas senare.
– Ja ha. Jag har min atelje här. Jag jobbar här, säger han och jag undrar i mitt sinne om det är ödet som vill att vi ska ha en ny chans när vi träffas så här? Mitt ute i ingenting? Hur stor är sannolikheten för det? Jag tror bestämt på ödet. Framförallt att inte utmana det. Jag hade dålig erfarenhet av det.
-Jag är lite sen, säger jag och jag vet inte var deras kontor ligger.
-Jag måste också gå. Hoppas det går bra! Säger han och ger mig en kram och går. Jag hinner inte fundera så mycket mer utan måste hitta adressen och fokusera på mötet. Det går bra, kontoret ligger bara hundra meter därifrån och jag sätter igång att jobba direkt. De är trevliga och det finns ofantligt mycket papper att sortera och bokföra. Allt är en enda röra. Det påminner om alla kunder jag haft tidigare. Varför fick jag alltid de svåra jobben? När klockan börjar närma sig sex rundar jag av och åker till tangon i Medborgarhuset.
-Hur gick det? Säger Sebastian som är den första jag får se och skiner upp.
-Det gick bra, svarar jag glatt och hoppas han ska fortsätta konversationen eller bjuda upp. Han gör inget och sedan kommer en annan bekant fram och börjar prata. I ögonvrån ser jag Sebastian lägga huvudet i sina händer och se ångestfull ut. Jag förstod inte vad som pågick i hans huvud? Det var han som avvisat mig sist? Ville han ha kontakt fick han ta den själv. Jag har aldrig varit efterhängsen och skulle aldrig bli.
Det blir en långsam men lärorik kväll och tempot passar mig utmärkt. Det är mest äldre och knappast eliten. Den äldre mannen som jag mött i Kungsträdgården är också där. Han bjuder upp mig och är märkbart sur.
-Förstod du att det var jag som skickade dig sms i somras? Frågar han.
– Var det du? Frågar jag och mindes konstiga anonyma kärleks sms från någon slags ”prins” jag inte svarat på.
-Ja vilken beundrare trodde du att det var? Fast jag förstår att du säkert har halva telefonkatalogen efter dig? säger han utan ironi. Mina varningsklockor börjar ringa och meddelar att det är dags att markera att jag inte är intresserad så att detta går överstyr.
-Nä,så illa är det faktiskt inte, säger jag och skrattar till och tittar snabbt bort för att markera att ointresse. Han är uppenbart arg för att jag inte gett gensvar och blir ännu surare och börjar obefogat kritisera hur jag dansar. Jag härdar inte ut alla fyra danser och ursäktar mig halvvägs för att gå på toa.
När jag är tillbaka granskar jag golvet och får jag syn på en stilig välklädd man som dansar riktigt bra. När tandan är slut bjuder jag upp. Han är väldigt charmerande och njuter av att instruera mig och har en lite egen elegant stil. Jag hittar äntligen min också och njuter av att platta till den äldre grinige mannen som dansade som en robot. Med viss tveksam fördröjning och sedan bestämt utför jag alla rörelser med precision och inlevelse. Att släpa på takten är en konst och ger ett avslappnat intryck. Det är uppskattat av många förare även inom salsan eftersom en del följare faktiskt gör före dem utan förning.
Stärkt av gårdagens dans med sömn och mage som fungerade på grund av det, fick jag lite energi att ta tag i mina problem. Jag satte ut en annons på lokalen och jagar återigen de som ska ordna vattenläckan. De har efter två veckor inte ens mätt fukten.
Under hösten kommer Anton ut på landet var och varannan helg för att hjälpa mig. I gengäld ska jag hjälpa honom med att renovera hans lägenhet. Han visar sig ha tummen mitt i handen och är fumlig och stressad och det går ändå inte särskilt fort eller blir bra. Jag ångrar nästan att jag gav mig in på detta. Mer än en gång har jag förlorat tid och pengar med att utbilda andra att göra mitt jobb som jag sedan fått ägna dubbelt så lång tid åt att rätta till. Han vill också sova över för att spara restid när jag kritiserar honom för att han kommer sent och vi inte hinner börja innan det är dags att sluta pga mörkret.
Övertalad av hans tjat låter jag honom sova över och det blir precis som jag befarat. Jag får inte en blund i ögonen medans han plågas av både mardrömmar och kraftig hosta, fast han sagt att han är frisk. Han kastar sig av och an och kryper tätt intill mig. Dagen efter när jag står och håller i stegen åt honom tappar han den tunga skruvdragaren från taket rakt i huvudet på mig så jag får en hjärnskakning och måste bryta när illamåendet och yrseln kommer. Jag överväger sjukhuset men slår snabbt bort det. Vad kan de göra? På eftermiddagen när han åkt ligger det ett täljstenshjärta på ett brev där han förklarar sin kärlek till mig. Följande vecka undrar han om jag vill hjälpa honom i köket på hans nya jobb? Eftersom det kan vara bra för mig att få in en fot i restaurangbranschen åker jag dit, provjobbar och träffar hans chef som går med på en bra timpenning för mina tjänster.
Kommande helg bokar jag inget med Anton för att jag behöver vila och för att han inte ska få några idéer i huvudet. Jag dansar tango och sedan kommer Olof ut och hälsar på. När Olof är där ringer Anton och undrar varför jag inte vill snickra?
– Nej, inte den här helgen. Jag behöver vila. Olof är här.
– Olof?! Varför det? Är ni ett par? Frågar han och jag hör svartsjukan i hans röst och tänker snabbt.
– Ja, det är vi , svarar jag lugnt och sansat i hopp om att han kommer att lugna ner sig nu och sluta hoppas och bli sårad för att det inte kommer att bli något. Han väser något ohörbart och är väldigt arg och lägger på.
– Oj då. Säger jag till Olof. Jag hoppas du inte tog illa upp över att jag ljög. Det verkade enklast så. Jag har varit tydlig mot honom från början men han förstår inte.
Är det någon som har tagit illa upp är det Anton. När dagen för den stora sittningen på hans jobb kommer som jag skall hjälpa till på ringer han mig runt lunch och är väldigt sur och grinig. Jag undrar om det beror på att jag är hos Kristian som jag sovit hos efter gårdagens tangokväll i stan? Jag har fått stänga butiken så de kan slita upp golvet och kan inte längre sova där. Han verkar tveksam till att jag ska komma över överhuvudtaget? Jag förstår ingenting men vi stämmer träff ändå. När vi möts vid Mariatorget är han helt i limningen.
– Vad är det fråga om Anton?
– Min chef vet allt, du är inte välkommen, stammar han upprört och har svårt att fokusera blicken i min ögon.
– Va? Vet vaddå? Varför ska jag inte jobba?
– Jag har inte fungerat på jobbet och har inte kunnat sova… Chefen frågade vad som hänt och jag grät och kunde inte hålla tillbaka, säger han och stirrar på mig som om jag förstod.
– Vad har hänt? frågar jag och förstår ingenting.
– Du har berättat att du är ihop med Olof.
– Va??! Är det därför jag inte får jobba? Men vad är det med dig egentligen? svarar jag chockat och är arg och ledsen på samma gång.
– Men va fasen Anton! Det kunde du väl ha klämt ur dig lite tidigare på telefon så hade jag inte behövt åka hit? nästan skriker jag upprört och vi tar rulltrappan ner till perrongen på Södra station.
-Hur kan du va så trögfattad?? Hur kunde du inbilla dig det? Jag är inte intresserad av dig.
– Du behöver inte göra narr av mig för att jag hör dåligt, säger han ilsket. Är det därför du inte tycker om mig?
– Det har inget med din hörsel att göra Anton. Det har med respekt att göra. Du respekterar inte mig eller lyssnar på vad jag säger! Det här är bara ett till tydligt exempel. Jag har t om skickat sms där det skriftligt står att jag inte är intresserad på det viset. Har du glömt det? frågar jag och vi kliver på pendeln .
– Jag ska berätta för min chef att det är ändrade planer att du ska jobba, säger Anton och chockat kliver jag av pendeln precis innan dörrarna går igen och Anton kastar sig efter.
– Så din chef vet inte att jag kommer idag? Och det har ni bestämt utan att meddela mig? frågar jag surt.
– Vi har ändrat till buffé, så vi klarar oss utan dig, säger han och jag stirrar på honom och försöker förstå. Tårarna tränger upp i mina ögon. Benen blir svaga. Jag vänder mig om och går mot rulltrappan. Vid rulltrappan bär inte benen längre och jag segnar ner på huk mot väggen, lägger huvudet i mina händer i förtvivlan och känner forna tiders PTS symptom välla som en våg genom kroppen som börjar skaka och stänga av hjärnan. Det är för mycket att förstå och bearbeta. Min kropp vägrar och har just nu stängt verksamheten. En äldre dam kommer fram och frågar hur det är fatt?
– Jag är okej, stammar jag fram tacksam för att det finns människor som bryr sig. Jag undrar vad hon tänker? Jag har långt lockigt hår med ljusa slingor, make up och en kort svart kjol med svarta nätstrumpor och en sportig täckjacka. Anton kommer fram och stirrar på mig. Han verkar snarare skämmas för mig än bekymrad för att jag bryter ihop. Han vet uppenbarligen inte vad han ska säga.
– Åk nu Anton. Jag vill inte jobba ihop med dig oavsett, säger jag. Jag kommer inte att sätta min fot på den där restaurangen igen.
– Det blir nog bäst så, säger han och vänder och går ut på perrongen. Jag samlar ihop mig och reser mig långsamt och går bedrövat till rulltrappan. Benen är svaga. Jag måste ta mig hem bara. Jag fokuserar på att ta mig till Slussen och därefter bussen hem.
Efter några veckor hör Anton av sig och vill att jag betalar mitt bokföringsarvode för hans tid. Den tid jag lagt på intervju, provjobba och tillverka praliner till restaurangen räknas inte. Jag undrar om han ens hade för avsikt att beställa och betala? Mot bättre vetande säger jag att vi kommit överens om att byta timmar. Jag har heller inga pengar att betala med. Min advokat har nyligen begärt en förmögenhet för ett jobb han inte gjort och jag får inte in något på butiken som är stängd och måste ändå betala hyran utan rabatt.
När jag kommer till hans lägenhet har han inte förberett någonting. Han vill ha mina synpunkter och åsikter vad som ska göras, hur det ska göras och i vilken ordning. Jag berättar i grova drag vad jag skulle gjort och hur fint det skulle kunna bli. Trots mina rätt kreativa åsikter och bra förslag som är lätta att genomföra håller han fast vid någon slags egen idé som jag inte ser kommer bli särskilt bra. Jag undrar varför han frågar mig överhuvudtaget? På något slags vänster vill han att jag ska färdigställa det klinker som han ser ut att ha kastat upp på köksväggen. Även om mitt badrum hemma och i butiken inte var perfekt var det bättre än detta. Han bjuder på kaffe och börjar prata om en massa annat. Jag funderar på om min taxameter tickar? Jag var här för att jobba, inte umgås.
Jag vill inte ha något mer med honom att göra men är rädd att han ska ställa till med något. Han har redan påstått att han känner de i styrelsen som enligt Anton tydligen undrar vad jag pysslar med? Vad det nu betyder? De sitter på puben och spekulerar och har livlig fantasi som alla andra. Tydligen förstår de inte hur jag får ekonomin att gå ihop? I värsta fall blir jag av med butiken eftersom jag bott där och dessutom hyrt ut rummet utan tillstånd. När butiken slutligen blir såld är det en stor sten från mitt bröst. Nu skulle det mycket till för att jag skulle förlora kontraktet och det jag betalt för det.
Jag blir långsamt bättre dag för dag och till slut försöker jag mig på lite försiktig träning igen. Jag har saknat det och gråter på riktigt när jag mediterar efteråt. Jag gör en bråkdel av min vanliga rutin och kan inte göra för tunga övningar eller sådana där blodet rinner ner till huvudet . Det pulserar och känns som det ska explodera. Jag använder fortfarande en extra kudde om natten för detta.
Jag försöker spara mina krafter till dansen. Det blir lite tango och Cafe Opera med Olof innan jag vågar mig på salsa. Jag går på en drop-in kurs för att börja försiktigt. Trots att det är högsta nivån och jag varit sjuk är jag förvånad hur långt jag kommit. Jag är inte besvärad av trippel snurrarna och har perfekt balans med gott om tid över efter varje moment och kan lägga in egen styling i lugn och ro. De lägger t om in min styling i programmet. När ägaren imponerat berömmer mig känns det lite som upprättelse. Han har tidigare kopierat en annan unik styling till sin footwork. Hans bror la in tangostepen i bachatan han såg mig och Sebastian göra. Min dans hade det aldrig varit fel på. Det var bara mig de retade sig på.
Jag går på en milonga på en liten krog som är nära butiken. Jag träffar Sebastian där och det är nästan omöjligt att inte dansa med honom eftersom vi är så få där. Jag njuter av att dansa med honom och jag tror han gör detsamma men han verkar bestämt sig att det inte ska bli något mellan oss. Jag är lite besviken eftersom jag tror vi skulle passat bra ihop. Vi har likadana själar och intressen och han är varken för ung eller för gammal. Men jag saknar inte kavaljerer. Inom tangon har det dykt upp flera. Jag har börjat gå dit proffsen går och där har jag träffat José som jag åker tunnelbana med efteråt. Vi byter visitkort och jag mailar honom videos från de andra danserna jag dansar. En dag ses vi på Chicago för att äta middag och se kursen. Ägarens min var outgrundlig. Antingen undrade han varför jag var där en timme innan och INTE var med på kursen, som inte skulle gett mig något, eller så undrade han nog vilken relation jag hade till den okände mannen? Samma sak gör jag om på en tango praktika som hålls av brodern till en jag varit på dejt tillsammans med. Varför kan jag inte hålla en låg profil?
På onsdagarna träffar jag ofta den stilige mannen i Alvik. Vi byter också telefonnummer. En kväll dansar vi nästan hela kvällen tills jag bryter och dansar med en annan man som är ännu duktigare än honom. Då blir han sur och vill inte dansa mer.
Jag träffar också Olof och Kristian. Någon gång sover jag över hos dem för att kunna stanna lite längre och dansa eller ha närmare till Alvik på morgonen.. Jag får sova på soffan i Kristians arbetsrum även om han försöker få mig att sova bredvid honom först. Han är en riktig gentleman och tjatar inte. Vi pratar mycket och han pratar nästan oavbrutet. Han har så mycket kunskap att det nästan blir mer en föreläsning än dialog. Jag känner igen detta från mig själv och påminner mig att begränsa mig. Förutom detta, dansen och lusten att resa och upptäcka är våra själar rätt olika.
Jag funderar på om det jag gör är ok? Olof och jag har pratat om det flera gånger och han har valt att behålla vår vänskap. Han vill hellre umgås med mig än inte alls har han sagt. Richard behöll mig i femton år trots att han visste att jag var olycklig och inte älskade honom.