Under veckan som följer blir jag bara sämre. Jag försöker slipa och måla båten trots att jag har feber och sitter på en pall om jag kan. På dörren till butiken sitter nu en skylt att det är semesterstängt. Familjen som hyr övervåningen är på semester och mamman tar hand om hunden. Hon frågar mig en dag hur jag mår?

-Jag tror jag har fått lunginflammation. Jag är så fruktansvärt trött och blir andfådd bara av att gå uppför backen här. Men jag har ingen hosta.

-Det behöver man inte ha. Men är det lunginflammation är det allvarligt. Det kan du dö av om du inte får penicillin och det går inte över av sig självt, säger hon strängt. Du måste åka till vårdcentralen så fort du kan.

-Tror du? Jag hade hoppats det skulle gå över?

– Det gör det inte, säger hon och skakar på huvudet. Uppskrämd tar jag min mobil och ringer vårdcentralen. Jag får en tid redan på eftermiddagen och berättar ingående om alla symptom jag haft sen snart en månad.

-Vi tar inga prover på fredag eftermiddag, säger den unga ST läkaren.

-Men jag svarar bra på Kåvepenin, det har hjälpt förut.

-Okej, säger hon och beviljar ett recept som jag hämtar ut på hemvägen. Till kvällen blir det film och jag håller på att förgås av ångest för att återigen missa dansen hela helgen.

På lördagen hör Olof av sig. Han är orolig för att jag varit dålig så länge och vill komma ut och hälsa på. På söndagen har jag inget målerijobb kvar och har fått för mig att jag ska börja spika innertaket med en spikpistol. Jag ber grannen visa hur den funkar och sedan hjälper han mig att bära in de tunga altandörrarna från förrådet. Jag håller på att svimma men håller god min och lyssnar intresserat när han visar hur jag ska väga in och sätta fast allt. När han gått borde jag omedelbart gått och satt mig men jag kan inte låta bli att gå upp på loftet och prova pistolen. Jag ålar mig på rygg under nocken och kan känna hur något knakar till i ryggen av ansträngningen. Instinktivt känner jag att det var min sista spik i det taket och går försiktigt ner från stegen och undrar om jag är helt från vettet? Jag kanske borde ta en ipren och vila nu?

När jag suttit en stund i skuggan och hämtat andan kommer Olof.

-Hej Anna! Jag har saknat dig! Det är inte detsamma i stan utan dig.

-Jag har saknat dig också! Jag går på knäna här och tar en dag i taget, säger jag och går in i köket och fixar mat och vin.

-Jag tog med våra frågekort om du vill spela? och så har jag högtalaren om du vill lyssna på musik?

-Visst, säger jag och skrattar till och mjuk jazz strömmar genom högtalarna. Olof ställer knepiga frågor och jag kommer inte på svaren trots att jag vet att jag kan dem.

-Min hjärna fungerar inte riktigt. Det är som sirap i huvudet och bultar förfärligt, säger jag och stunden senare börjar jag kippa efter andan och hjärtat slår fortare och fortare. .

-Jag tror jag måste lägga mig ner. Jag får ingen luft, säger jag och reser mig långsamt och lägger mig i framstupa sidoläge på gräsmattan framför. Olof ser oroligt på mig och förstår inte riktigt vad jag menar.

-Jag kan inte andas Olof. Kan du ge mig mina astmamediciner från badrummet och en keps?

-Visst Anna, säger han och går in och hämtar. Jag suger i mig medicinerna och lägger kepsen över huvudet för att skydda mot solen och försöker få ner syre till mina lungor. Hjärtat slår som en kolibri. Till slut slutar hjärtat nästan slå och det känns som jag håller på att glida in i medvetslöshet.

Jag ligger så i flera timmar tills det blir kväll och min inneboende Sven kommer ut och är mycket bekymrad att jag ligger där, helt borta.

-Kan ni hjälpa mig in till badrummet och sängen? ber jag då jag är helt kraftlös och knappt kan röra mig. De hjälper mig och Olof åker hem igen. Natten blir orolig och jag sover knappt alls. På morgonen fixar jag kaffe, gröt och tar Levaxin och penicillin. En liten stund senare händer samma sak som gårdagen. Hjärtat börjar rusa och det kommer inget syre till lungorna. Jag börjar skaka och tror att jag ska kvävas. Det bultar hårt i huvudet. Jag lyckas lägga mig i sängen och ringer 112. Flämtande berättar jag vad som hänt under gårdagen och som upprepat sig idag.

-Kan det vara en anafylaktisk chock mot penicillinet? Det kändes ungefär så här en gång när jag fick det av sulfa?

-Det kan det vara , säger sköterskan i luren. Har du något kortison hemma?

-Jag tror jag har några betapred kvar.

– Då ska du ta det. Ca 10 st om det är 0,5 mg.

-Okej

-Vi har bara en ambulans på värmdö och den är upptagen nu. Det kommer att ta ett par timmar. Klarar du det?

-Jag hoppas det.

Jag ropar på Sven och ber honom leta efter tabletterna. Jag är helt paralyserad och kan inte ens vända mig om i sängen. Han kommer till slut in med burken och lite vatten. Jag häller i mig de sista sex tabletterna. Mitt hjärta bankar hårt och orytmiskt och slår dubbelt eller hoppar över slag. Efter några timmar lugnar hjärtat och andningen ner sig, lagom till ambulanspersonalen kommer in genom dörren.

-Hej, hur var det här då? Frågar de rutinerat och läser av rummet.

-Jag vet inte? Jag har varit sjuk länge och fått penicillin och igår höll jag på att tuppa av efter jag tog en ipren. Idag hände samma sak när jag tog mitt penicillin.

-Vi ska ta lite blodtryck och puls på dig och sen ska vi åka till sjukhuset.

De hjälper mig varsamt ur sängen och jag lyckats ta mig ut till båren på verandan. Än en gång ligger jag i ambulansen. Det är tredje gången på ett par år nu. De skriver in mig och rapporterar till personalen som kommer och tar blodprover. Efter ytterligare någon timme kommer läkaren.

-Vi hittar inget fel på dig. Allt ser bra ut.

-Kan det ha varit allergi mot penicillinet? frågar jag

– Det kan det ha varit, men det ser inte riktigt ut så. Vi skickar en remiss till vårdcentralen för utredning av det när du är frisk, säger läkaren.

– Men hur gör jag nu då mot infektionen? Ska jag avbryta kuren eller fortsätta? Det är väl inte bra om bacillerna blir resistenta?

– Du ska avbryta kuren och inte ta något mer penicillin.

Jag tar upp mobilen och ringer pappa och ber honom hämta mig. Jag undrar om läkaren verkligen förstod att jag inte kunde stå på benen när jag låg på båren? Borde de inte tagit fler prover och lagt in mig för observation? När pappa kommer måste jag be honom hämta en rullstol och köra mig till bilen. Under hemvägen försöker jag berätta hur jag mått de senaste veckorna och att det är väldigt konstigt allting. Jag mådde ju toppenbra innan om man bortser från oförklarliga nässelutslag, konstiga buksmärtor och huvudvärk jag aldrig haft förut. Han lyssnar noga och säger inte så mycket.

På hemvägen stannar vi och handlar och jag får använda kundvagnen som rullator. Från bilen tar han ett kraftigt tag i min arm och halvt lyfter mig sista biten till huset. Jag är kraftlös, kallsvettig, illamående, yr och hjärtat bankar hårt. Han hjälper mig in på toaletten och sen till sängen, ger mig ett glas vatten och går och hämtar matkassarna och plockar in i kylen.

-Vill du ha något att äta nu? frågar han.

-Jag kan ta en banan, jag är inte hungrig, säger jag trots att jag inte ätit något.

-Då åker jag nu. Klarar du dig nu?

-Jag tror det. Jag har mobilen här om det skulle vara något och Sven finns ju här.

-Okej. Vila dig nu så mycket du kan. Ring mig om något händer. Lova mig det.

-Okej, Säg ingenting till mamma eller Robin bara. Jag vill inte oroa dem.

Han åkte och jag låg ensam i sängen med mina tankar. Vad var det som hade hänt? Varför kunde de inte se något på sjukhuset? Till slut blev det kväll och jag försökte äta lite och se på Greys Anatomy men det var svårt att fokusera blicken och hjärnan kändes tung och konstig. Efter en stund la jag mig i sängen och tog en sömntablett.