39 Vårdkarusellen

If only tears were laughter, if only night was day, if only prayers were answered..

Det som jag lovat mig själv inte fick hända höll på att bli verklighet. När jag började bli bättre i magen hade jag svurit dyrt och heligt att ta det lugnt och inte göra något som kunde äventyra min hälsa och ta ifrån mig luften i mina lungor, att få dansa. Nu var dansen ett minne blott. Smärtan och bacillerna i magen var tillbaka med besked och symptomen i huvudet. Anders, Kristian och Anton börjar börjar bli lika oroliga som jag. De tjatar på mig nästan dagligen att jag måste söka vård.

– Det är bara att sitta still en månad till. Det hjälpte ju sist, sa jag.

– Du kan ju inte stilla en eller två månader till Anna! Och sen blir du dålig igen? Du kanske måste operera eller något! Säger Anders med auktoritär röst. Detta argument tar skruv. Tänk om det var något som aldrig hann läka klart innan jag var igång och studsade igen? Det kanske behövde sys? Jag skulle inte klara av detta länge till. Jag höll bokstavligen på att bli galen.

– Vårdcentralen kommer inte att hjälpa mig. De tror mig inte.

– Då måste du söka akut!! Anton  både skickade SMS och höjde rösten i telefon. Jag pratade med Kristian i telefon som undrade om jag varit på Karolinska sjukhuset än? De var duktiga på tarmsjukdomar och han var övertygad att det var min Ulcerös Colit som spökade. Det visste jag att det inte var men den kunde ge perforerad tarm och kanske hindrade att jag blev sedd som hypokondriker?

· Nej , inte ännu Kristoffer. Det är en stor risk att åka om de ändå inte tror mig. Jag blir tio gånger värre så fort jag åker någonstans.

– Du kan komma hem till mig och så kan du åka till Karolinska efter det. Jag ska dit imorgon. Jag kan hämta dig.

· Okej.

Kristoffer kom ut på landet och inspekterade mina trasiga bilrutor om de gick att byta själv och sedan fixade Findus lunch åt oss i vårsolen. Jag packade mina saker och han tog med min trasiga bärbara dator innan vi åkte hem till honom. Han var mästare på att laga saker och skruvade isär datorn i molekyler. Vissa tangenter gick inte längre att trycka på. Tydligen gick det ändå inte att laga. Det var dator nummer tre som nu var helt trasig på två månader. Jag var ett bra exempel på varför man inte bör äta och dricka framför datorn och aldrig använda internet som administratör eller utan virusskydd. Ej heller är det att rekommendera att ta med den på toaletten. Om den ramlar är klinkergolv inte en fördel, precis som stenbänk och kristallglas inte går ihop i köket.

Sist jag varit där hade jag lagat middagen åt oss men nu klarade jag inte det. Han fixade maten. Efteråt satt vi i soffan och spelade spel och han visade böcker och bilder från resmål han besökt i världen. Han hade varit i varenda hörn antingen som turist eller jobbat. Jag undrade om jag nånsin skulle få möjlighet till det? Det hade varit en stor dröm sedan jag var ung men det var inget jag kunnat uppfylla på grund av omständigheterna. Jag drack så mycket vin jag vågade för att ha en rimlig chans att somna på soffan i hans arbetsrum. Jag fick några välbehövliga timmar i det mörka rummet även om det var knepigt att ligga rätt för magen. Han fixade frukostkaffet och jag värmde min gröt i micron.

– När ska du till Karolinska? Frågade jag

– Jag ska inte vara där förrän i eftermiddag.

– Ja ha? Jag hade hoppats att jag kunde åka med dig?

– Nä. det går inte. Jag ska ha en mätare på mig hela dagen för att kolla hjärtat.

– Ja just det. Du opererades när jag var sjuk?

– Mmm

– Hur mår du nu?

– Mina värden har förbättrats markant. Jag har också köpt en mätare här så jag kan kolla pulsen och syret i blodet. Vi kan kolla ditt?

– Gärna.

– Din puls är 120 och det undre blodtrycket är nästan samma som det övre. Det är inte bra alls. Har du ont nånstans? Är du inte yr?

– Jag har precis varit på toaletten. Det är då jag är värst. Det brukar vara värre.

– På Karolinska kan de kolla. Det är ett bra sjukhus.

– Om de tror mig ja. Det var där du kom in i bilden. Jag hade hoppats du kunde följa med och hjälpa mig så att de inte avfärdar mig psykiskt sjuk eller hypokondriker. Det spelar ingen roll om jag får en hjärtattack på akuten. De tror mig ändå inte. Hög puls och andnöd är panikångest.

– Jag kan inte idag. Du får åka själv. Bussen går från Kungsgatan.

Besviket tog jag min ryggsäck och gick. Jag förstod att detta inte skulle sluta bra och att det hade varit en dålig idé från början. När skulle jag sluta lyssna på andra? Jag kunde ju inte gå upprätt och knappt dubbelvikt heller. Jag tog alla bussar till karolinska.

På Karolinska försöker jag berätta sanningen i hopp om att få hjälp. Jag redogör för alla symptom i den ordning de kommit oavsett hur otroligt det låter för en ung ST läkare. Hon klämmer förstås på magen så mycket hon kan och gör stroketest. Likadant gör hennes överordnade som meddelar att de inte kan göra något utan ” fynd” . Vad fynden är vet jag inte? Ett högt CRP? 40 grader i feber? Att jag hade 35 grader sist struntade de i fast det är kardinaltecken för Addisons. Att jag kollapsar? Att jag är förlamad? Om jag ser döende ut och pulsen är hög tolkar de det med alla tänkbara bortförklaringar som finns i läkarboken.

De vill dock kolla att smärtorna i magen inte beror på någon cysta och beordrar ett ultraljud på gynmottagningen. Några helicobacter vill hon inte kolla men en annan bacill jag inte har symptom för ska kollas upp. Jag ber förgäves om magnetröntgen både på magen och huvudet och koll av helicobacter.

-Nej. Inte utan fynd säger hon och vänder på klacken Tårarna börjar rinna och jag försöker förklara för den unga läkaren att detta var min sista chans.

-Vill du träffa vår psykiatriker?

-Nej, verkligen inte. Jag är inte deprimerad och detta är inte pga ångest. Jag har haft det också så jag vet skillnaden i symptom och hur och när de uppkommer.

-Du borde verkligen göra det. Det är inget att skämmas för. Alla mina vänner gör det…

-Varför då?

-Du kan få hjälp med tabletter.

-Det skulle vara för sömnen i sånt fall. Jag sover inte.

Motvilligt går jag med på att träffa läkaren och anar att det är ett stort misstag att jag inte litade på min första instinkt. Psykiatrikern kommer och pratar i nästan fyrtiofem minuter. Han håller en utfrågning om mental hälsa i familjen, min barndom och mitt vuxenliv.

-Vi har ingen historia av sådant och jag har alltid haft nerver av stål. När min man gick bort var det jobbigt men det är bättre nu. Jag är sjuk på riktigt och behöver magnetröntgen på både huvud och mage. Men det har väl du inte befogenhet att remittera? Jag manipulerar honom med flit.

-Jo då . Det har jag.

-Smärtan gör att jag inte sover mer än ett par timmar per natt och det är mer än två månader nu.

– Du ska få en tablett här av mig som du kommer sova bra på.

– Jag behöver mer propavan och Stilnocht.

– Den här kan du kombinera med dem.

– Är du helt säker?

– Ja. Du kommer att bli jättetrött. Den ska tas ett par timmar innan sänggående. Jag hör av mig till dig imorgon.

Han gick och jag var väldigt osäker på hur detta hade gått. En sköterska visade till gynmottagningen men där hade dagpersonalen precis slutat så jag fick vänta länge. Till slut orkade jag inte vänta längre och bestämde mig för att ta mig hem Någon cysta var jag helt övertygad att jag inte hade. Då hade det ju inte gjort ont när jag skulle gå på toaletten. När jag satt och väntade på taxin ringde Kristoffer och undrade hur det gått.

-Som väntat. De trodde mig inte alls och jag fick ingen röntgen eller prov på magsårsbakterier. Däremot ville de kolla att jag inte hade någon cysta.

-Cysta?

-Mmm. Det tror jag inte alls.

-Men den kan ju spricka när som helst! Det är livsfarligt! Det har min bror haft.

-Ja ha?

-Det måste du kolla.

– Jag är redan på väg hem.

I taxin på väg hem har jag stor beslutsångest. I sista stund ber jag chauffören ändra adressen till min pappa. Jag fick kolla upp det här med cystan om det nu var så farligt. Hos pappa sover jag förstås dåligt av att jag blivit ännu sämre av att röra mig och blivit klämd på. Det är outhärdligt att ligga i sängen sömnlös utan att kunna vända sig om och veta att detta inte kommer sluta bra.

På morgonen när jag är mer död än levande, ringer jag Läkarhuset. De har en avbokad tid så jag kan komma fort. Pappa skjutsar mig och läkaren verkar inte glad att se mig. Jag är inte glad att se honom heller och borde egentligen anmält honom för att han gav mig herpes. När jag ligger i stolen stirrar jag noga på hur han bara tar en handske men när han ser min min tar han på den andra. Han har redan fingrat på instrumentet. Jag undrar om hur många fler sjukdomar han kan ha spridit?

– Det ser bra ut.

Pappa skjutsar hem mig till landet. Jag är glad att det gick bra men det blev som väntat katastrof för magen . Efter ännu en sömnlös natt släpar jag mig upp ur sängen för att få i mig kaffe och kolla upp medicinen han skrev ut. När jag läst är jag alldeles kall och ringer Anton.

– Hej Anna! Hur gick det på sjukhuset?

– Inte bra alls. Nu tror de att jag är psykiskt sjuk också.

– Va?

– De övertalade mig att träffa en psykiatriker som skrev ut en tablett så jag kunde sova . Jag har kollat upp den. Den är för att behandla schizofreni, då man ”ser och hör saker som inte finns, har vanföreställningar, ovanlig misstänksamhet och tillbakadragenhet.”

– Jag vet vad det är. Är de inte kloka?

– Nej, tydligen inte. Man kan också vara manisk och deprimerad. Troligen bipolär de syftar på.

– Hur kunde de komma fram till det?

– Har ingen aning. Antingen har läkarna pratat med någon eller så har de fått det från min journal.

– Din journal?

– Den unge ST läkaren skrev att jag hade ”vanföreställningar” när jag beskrev mina symptom med blödningar eller min husläkare som skrev ”förvirringstillstånd pga vätskebrist?” i remissen till akuten, efter att hon pratat med min mamma.

– Vem tror du att de pratat med?

– De kan ha ringt min husläkare och hon har pratat med mamma.

– Varför skulle din mamma säga något sådant?

– Jag vet inte vad hon har sagt till henne mer än att ”jag är som förbytt” som står journalen. Men jag vet vad hon har sagt till mig och att hon inte trott att det varit något fel alls förutom stress och att jag behöver vila. Hon har inte fattat någonting för hon lyssnar inte på vad jag säger och vill inte förstå.

– Men schizofreni är ju inget man får helt plötsligt? Det är ju ärftligt och märks ofta tidigt. Har du haft problem som barn?

– Såklart jag inte har! Jag är helt tvärtom och har alltid varit. Hade jag varit mer orolig för saker och ting hade jag inte varit i den situation jag befinner mig i!

– Vad hette medicinen?

– Zyprexa

– Okej, jag ska kolla upp det.

– Jag har haft posttraumatisk stress efter Richard men det är inget man blir psykiskt sjuk av. Ledsen måste man väl få vara? Och stressad om man har mycket att göra? Vem som helst hade mått dåligt med den belastning jag haft de senaste åren.

– Mmm

– Det sjuka är att jag aldrig varit så frisk eller lycklig i hela mitt liv som veckorna innan jag kollapsade. Så det kom verkligen plötsligt kan man säga.

Vi lägger på och jag ringer pappa och förklarar att han måste berätta att jag inte är psykiskt sjuk och aldrig har haft några problem med nerverna förut. Jag ringer upp läkaren på numret han gett mig och han frågar mig om jag har hämtat ut medicinen.

– Nej det har jag inte. Jag har kollat upp vad den är till för. Det berättade du inte för mig. Måste man inte det?

– Du måste ta den. Annars kommer du börja höra röster. Jag har pratat med din husläkare också om röntgen.

– Va? Jag ÄR INTE PSYKISKT SJUK!

Jag blir så stressad av att försöka koppla ihop ett konferenssamtal med pappa att jag istället knackar på hos Sven och ber honom intyga att jag är frisk.

– Ja, så här hon varit länge, säger han i telefon och jag blir alldeles kall och förstår inte vad han håller på med? Vill han ha mig inlåst?

– Vem har inte problem med nerverna? Säger Sven igen och jag tar ifrån honom luren innan han hinner säga något mer och avslutar samtalet.

– Vad säger du? Så där kan du ju inte säga? Det fattar du väl? Säger jag och kan nästan slå ihjäl honom för den kommentaren.

– Ja, men du vet hur jag är? Jag är inte så bra på ord. Du skulle inte gett mig luren.

– Men att jag höll på att dö i somras har ingenting med mina eller DINA nerver att göra!!! Det är den förbannade sjukvården som är INKOMPETENT!

– Han borde prata med din mamma istället, hon kan prata för sig.

Jag stirrade bara på honom helt stum. Vem fasen visste vad hon sagt till husläkaren innan de höll på att låsa in mig på sjukhuset? Det gör de inte i första taget. Hade de gaddat ihop sig mot mig? Jag visste förut när Sven pratat med min mamma att han blev sur och ohjälpsam gentemot mig, detsamma när hon pratat med pappa eller hans fru. Jag skulle nästan ge vad som helst för att få reda på vad hon sagt. Att det var dåligt hade jag förstått.