Det dröjer inte länge innan armar och ben och huvudet börjar röra sig av sig själva och jag sprattlar som en fisk på land. Ångesten som kommer är fruktansvärd och till slut börjar jag yla ut min förtvivlan. Vad har jag gjort? Magen kan man laga men en hjärna var nog värre. Mina tankar går till Robin och mamma och pappa. De kommer bli så besvikna och ledsna. Hur kunde jag vara så klantig? Mamma kommer in i rummet och blir förskräckt. Hon vet inte vad hon ska säga eller göra. Jag sitter på sängkanten och gungar fram och tillbaka och skakar på huvudet.

– Vad är det som har hänt? Frågar hon.

Jag svarar inte. Jag vågar inte berätta vad jag gjort för hon skulle aldrig förlåta mig och slå ihjäl mig om jag överlevde. Efter en stund lämnar hon mig. Jag är otröstlig och onåbar. Hela natten är som tortyr. Jag förstår att jag förstört hela mitt liv och alla chanser till att bli bra. Tanken på att jag svikit Robin är outhärdlig. Hela vårt liv tillsammans passerar revy i mitt huvud och allt jag önskar är att få vrida tillbaka klockan och umgås mer med honom. Hur kunde jag vara så dum att tro att det skulle ordna sig? Att vi skulle få tid tillsammans när allt lugnade ner sig? Dansen kändes på något sätt obetydlig men jag visste att det var kört där med.

När morgonen kommer är jag i chocktillstånd. Lite PTS har nog smugit sig in i resterna av det som var kvar av nervsystemet. Jag ligger kvar i sängen till eftermiddagen. Kissa behöver jag ändå inte. Till slut kommer mamma och undrar om jag inte ska komma upp? Jag sätter mig i soffan.

Efter en lång stund kom hon tillbaka med kaffe och gröt. Jag funderade på hur jag skulle hålla mina helicobacter i schack utan alla kryddor jag behövde. Tranbärsjuicen och kanelen skulle nog inte räcka även om det var effektivt.

– Det var tur att det i alla fall inte var något allvarligt fel på dig! Sa mammas pojkvän och försökte uppmuntra mig. Jag stirrade på honom och visste inte vad jag skulle säga. Just nu hade vad som helst varit bättre än detta. Det var precis som i somras och vintras, med den skillnaden att nu visste jag att det var kört. Då hade jag haft hopp och till slut blivit bättre. Min egen dödsångest var ganska kraftig och jag hade ingen aning om hur jag skulle hålla den borta utan alkohol. Zyprexa var inte att tänka på. Det var den tabletten som orsakat detta. Vad som hänt i somras och vintras var jag fortfarande inte säker på.

– Jag menar, då borde de ju sett något på blodprov eller röntgen?

– Ja, det var en himla tur, svarade jag ironiskt. Hade jag gjort röntgen på en gång borde de sett gas som läckt, men nu blev röntgen när det nästan läkt och utan kontrast i tarmen. Jag la mig på sidan i soffan och drog upp knäna så gott det gick. TVn stod på och mamma kom och redogjorde för TV programmet som hon gjort sen i somras trots att jag förklarat att jag inte tittade på TV eller ens hade någon.

Jag tog fram mobilen och kollade mina meddelanden, facebook och wordfeud. Mina mail hade jag nästan slutat läsa. De var förr viktigare än facebook. Jag hade varit glad att jag inte var beroende och för första gången kände att jag levde på riktigt snarare än att läsa eller se andras liv på TV. Jag mindes bodyguarden som sagt att han föredrog att hellre leva själv än att läsa om andras liv. Jag hade tyckt lite synd om honom för att han trots alla äventyr han upplevde gick miste om alla de liv han kunde ta del av genom att läsa om andras. Nu var jag inte så säker längre.

Wordfeud höll mig sysselsatt i timmar. Mamma försökte få mig att lösa korsord men jag förklarade att detta var som korsord. Jag var värdelös på korsord och hade aldrig haft tid och hjärngympa var det sista min hjärna behövt, snarare spa.

Mamma sprang runt i lägenheten och fixade. Helst plötsligt var det viktigt att putsa silver. När jag varit där något år tidigare hade det legat ett tjockt lager damm över det mesta och grejer överallt. Hon hade plockat undan mycket och dammat allt. På sätt och vis var det väl positivt att hon såg sina egna problem när hon såg mina. Hon drog fram min ryggsäck och började städa den utan att fråga om lov. Den hade sett sina bästa dagar eftersom jag släpat runt den dagligen i flera år. Förutom jordnötter och annat som runnit ut hittade hon det alla singeltjejer bör ha i väskan. Eller kanske inte? om det fungerar på samma sätt som paraply eller valet av trosor ? Pinsamt var det i alla fall.

Dagarna efter att min hjärna trasats sönder av tabletten var jag fortfarande uppenbart i psykos. Att sova eller knappt vila gick inte alls. Jag var som en speedad ekorre i ett hjul fast jag kunde förstås inte gå eller stå, knappt kissa, eller gå på toaletten. Det var också svårt att andas och magen brann och jag hade ryckningar. Mamma blev jätte irriterad när jag låg på sidan i soffan och flämtade av smärtan i magen och inte fick någon luft. Hjärtat slog snabbt. Tårarna rann nerför kinderna.

– Coola ner dig lite nu! Fräste hon irriterat och jag blev förvånad hur hon kunde vara så kall. Det jag misstänkt i tio år blev väldigt tydligt och jag blev förstås ledsen även om jag redan sörjt detta i åratal.

– Du måste ju få hjälp Anna! Och du måste prata med någon! försökte hon släta över när hon såg min blick.

– Jag behöver en magnetröntgen inte psykhjälp.

– Men du kan få sådan hjälp också!

– Det tvivlar jag på, svarade jag men jag ringde St Görans psykmottagning för få det dementerat så jag slapp mammas tjat. Jo då, de kunde hjälpa till med allting svarade en personal i telefon. Jag tackade och undrade om det verkligen stämde? Mamma hade tjuvlyssnat som vanligt. Hon hade en tendens till det och var nästan värre än mina ex och Anton när det gällde bevakning, kontroll och makt.

Miguel ringde när jag var där och undrade hur jag mådde? Han hade ringt tidigare men jag svarade knappt på några samtal alls från vänner. Jag försökte förklara så gott jag kunde. Han blev oroad och hoppades att jag skulle få hjälp och bli frisk igen.

– Vad tänker du på? frågade mamma som ville veta allt.

– Om jag gjort fel som lämnat honom? om vi kunnat klara oss och bli lyckliga tillsammans? Kärlek växer inte på träd och man lämnar den inte hur som helst.

– Sluta älta Anna, man kan inte göra något åt det som varit.

– Nej,men man kan bearbeta det som varit och lära sig något av det.

– Om jag skulle ältat allt jag varit med om skulle jag inte levt idag.

– Varför vill du att jag ska prata med någon då?

– Det är skillnad, de är proffs, sa hon och jag förstod förstod faktiskt inte hennes resonemang, men att hon aldrig lyssnat och inte ville lyssna visste jag redan. Det skulle inte skadat om hon lyssnat bättre när jag lämnat Robins pappa efter tio år och inte övertalat mig att träffa honom när jag totalvägrade. ”DU MÅSTE JU PRATA MED HONOM!! Var hennes order då och det blev alltid som hon ville. Och Rikard ville. Annars hade vi varit separerade idag och han hade troligen levt och jag hade sluppit femton olyckliga år som ledde till förstörd hälsa och sömnlöshet.