Sakta blir jag långsamt bättre när jag sitter stilla utan att åka till läkare som klämmer på magen. Sömnen tilltar alltefter smärtor och baciller ger sig. Peppad av samtalet med Anders ringer jag snickare, plåtslagare för taket, en som ska köpa bilen och två som ska kolla på båten. Alla kommer i princip samtidigt. Det var väl kanske inte den bästa medicinen att springa runt och klättra upp för stegar i båtar och hus och bli uppjagad när jag faktiskt behövde ta det lugnt både fysiskt och mentalt?
På lördagen får jag skjuts till stan av en gammal vän som kanske ska hyra mitt hus. På Stockholm tango är det som vanligt fullt med folk. Jag ursäktar mig att jag ser så sliten ut och berättar att jag haft njursvikt och kanske blödande magsår. Ägaren berättar att han råkat ut för samma sak.
-Jaså? Vad hände?
-Det var på en tangofestival i Tel Aviv. Helst plötsligt på dansgolvet fick jag fruktansvärd smärta i magen. De förde mig till akuten och röntgade och sedan brände de ihop såret som brustit med laser.
-Oj då! Det låter dramatiskt. Hoppas du mår bra nu!
-Ja då! Men du måste ta det lugnt.
När jag dansar ser jag Olof oväntat dyka upp i dörren. Han börjar dansa med en annan kvinna jag antar är hans ryska kvinnliga vän som han lämnat mig i sticket för när vi skulle haft picknick och hon ville fika. När tandan är slut går jag fram till och bjuder upp.
– Hej ! Det var länge sedan? Säger jag och ger honom en kram.
– Ja det var det.
-Hur mår du?
-Jag mår bara bra. Hur mår du?
-Ja, det har verkligen inte varit bra. Du har inte ringt på länge?
-Nej, jag visste inte om du ville det. Du brukar ju inte gilla att jag ringer eller kommer hur som helst?
-Nja, ringt kunde du väl ha gjort? Jag har varit väldigt dålig. Det hade inte skadat. Fast jag måste erkänna att jag har varit lite sur på dig. Jag anklagade dig för att det var ditt fel. Hade du inte tjatat så hade jag inte åkt till dig den där kvällen och jag hade aldrig ätit de där nötterna som var allmän egendom heller. Olof tittade sorgset på mig och visste inte vad han skulle säga.
-Fast jag vet att det inte är ditt fel. Det kunde ju inte du veta. Jag har inte marginalerna på min sida. Har aldrig haft.
-Det är så små marginaler med dig, muttrade han och skakade på huvudet. När dansen är slut står han i korridoren och väntar på mig. Jag sätter mig på stolen och byter mina skor när en man kommer fram och säger att han väntar utanför. Olof ser ut att vilja sjunka genom jorden och man ser ångesten och rådvillheten i hans ögon.
-Hej då Olof! Ha det så bra! Säger jag och ger honom en kram och går ut på gatan till mannen. Vi har dansat mycket det senaste året och han har erbjudit sig att skjutsa mig en bit på vägen som han gjort förut.
-Vill du ta en fika? Frågar han.Jag undrar vad han vill? Han har en flickvän som har sjötomt i Nacka, min egen lilla dröm förutom Rom, Sorrento och Chamonix. Vi stannar vid Grisslinge och jag beställer vin och han kaffe. Vi slår oss ned och pratar om våra liv. Han har dragit ner på jobbet för att börja njuta av livet och ska åka på kryssning i Karibien en månad.
-Det låter underbart! Jag följer med!
-Se till att bli frisk bara, säger han och skrattar. Jag kan skjutsa dig hem nu.
-Men det behöver du inte.
Han skjutsar mig hela vägen och följer mig till dörren och följer med in. Han pussar mig på pannan precis när min inneboende kommer ut och undrar vem jag har med mig? Han tycker nog att det är ett jäkla spring?
-Jag måste åka nu! Säger han och går. Jag visste inte riktigt vad jag skulle läsa ut av detta? Han var äldre än mig och säkert intresserad men han hade ju flickvän? Lite extra prassel? Jag var dessutom inte attraherad av honom. Hur många manliga bekanta kunde jag ha? Vad förväntade de sig av mig? Ville de bli ihop med mig eller njuta av mitt sällskap?
Nästa vecka blir jag övertalad av Anders att gå på Grammofon. Han har erbjudit mig att sova i hans praktik och vill möta mig där trots att jag vill direkt till restaurangen. Vi möts i hans vackra våning och som väntat drar det ut på tiden. Jag kliver in medans han betalar taxin och när han kommer in bjuder han upp. Vi dansar en tanda försiktigt och sedan sätter vi oss i baren igen. Jag blir uppbjuden av andra och när jag kommer tillbaka är han lite sur. Jag suckar inombords. Han borde verkligen vara vuxen i den åldern? När vi är tillbaka i praktiken blåser han upp en bäddmadrass och hämtar täcke och kudde. Jag ska sova i kollegans arbetsrum. Jag häller upp mitt medhavda vin och dricker ett glas relativt fort med en halv tablett. Det tar riktigt bra och jag somnar rätt fort och får bra med sömn. På morgonen fixar han kaffe och jag värmer gröten jag har med mig. Allt går jättebra. Jag får t om gå på toa ordentligt.
-Han satte på musik och slog sig ner i soffan.
-Vill du ha lite massage, jag är rätt bra på det? sa han och jag undrade hur kom det sig att alla var experter på massage? Jag funderade snabbt. Det var mycket endorfiner som frigjordes och bra för lymfan.
-Sätt dig på golvet framför mig.
Jag satte mig och han var riktigt duktig. Där kunde det ha slutat bra om han inte bestämt sig för att stretcha ut mina lår genom att be mig ligga på golvet och trycka vaderna mot låren och dra uppåt. I samma stund han trycker det vänstra benet uppåt känner jag hur något brister i magen. Oroligt kliver jag upp från mattan.
-Tack, jag måste måste nog åka hem nu.
På söndagen tar jag mig in till Las tres quinas för att dansa tango. Det går riktigt bra och jag tar det väldigt försiktigt. Plötsligt dyker Lance från Alvik upp.
-Jag visste väl att jag skulle träffa på dig här! Utbrast han och sken upp som en sol.
– Är du här! Vad roligt och se dig! säger jag och vi kramas som om vi inte setts på flera år. Det är underbart att få dansa med honom igen. Tills han börjar instruera mig.
– Snälla Lance, kan vi inte bara dansa och njuta? frågar jag. Detta var inte ett ställe för praktik och jag kunde inte ens ta ut stegen ordentligt pga magen. Han bjuder inte upp igen och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta? Jag ville inte begå samma misstag jag gjort i salsan och signalera att jag är ihop med någon. Han går utan att säga hej då. Jag får syn på Karin som haft en stroke förut och frågar hur det kändes?
-Men Anna, jag kan inte stå här och tala om för dig vilka symptomen är! Du måste ju få en riktig undersökning! Det fattar du väl?
Med det blir jag lite rädd. Mina symptom i huvudet har inte gått över trots att det gått så lång tid. Tänk om det var något?
Jag får sedan skjuts en bra bit ända till Gustavsberg av mannen jag kallar Zeb Macahan. Han har samma stil och jag vet inte om han är bäst på att charmera eller dansa tango? Han ger mig sitt nummer och vill gärna att jag hör av mig. Det dröjer inte länge innan jag ringer.
-Hej det är Anna! Tack för skjutsen igår.
-Hej! Hur mår du’? Det var snabbt?
-Ja, jag mår inte så bra. Det är därför jag ringer. Jag har inte sovit på hela natten och är dålig igen och är helt under isen. Behövde bara prata med någon lite.
-Vill du att jag ska komma och hämta dig? Jag kan bjuda på lunch? Det finns en jättefin restaurang där jag bor vid havet.
-Om du vill? Jag vet inte hur social eller hungrig jag är, men du får gärna hämta mig.
Ett par timmar senare dyker han upp. Vi åker till restaurangen och äter av en underbar buffe. Samtalet flyter bra och jag lyckas ta mig ur det svarta hålet jag höll på att ramla ner i. Jag försöker förklara mina svårigheter och kampen att komma tillbaka och min vilsenhet i hur jag ska lösa min nuvarande situation.
-Jag vill gärna ha ett boende i stan så jag kan dansa precis som förut och helst så jag kan ha bokföringskontor där också.
-Men det låter ju bra.
– Ja, jag har hittat en lokal vid mariatorget som man kan sova i som inte är så dyr. Problemet är ju min hälsa, jag har svårigheter att gå och bära saker och vet inte när jag blir bra igen. Jag måste lämna besked till henne idag.
-Det löser sig säkert.
-Jag hoppas det. Jag hoppas få kunna njuta någon gång och inte bara jobba.
-Vill du ser hur jag bor? Det är alldeles i närheten?
Vi åker i hans bil in i ett gammalt villaområde bredvid havet. Han har ett gammalt, slitet men charmigt hus med sjötomt. Utsikten är fantastisk. I bilen hem under gårdagen hade han skämtsamt sagt att jag kunde sälja mitt hus och flytta in hos honom. Det lät väldigt lockande. Vi promenerade ner till vattenbrynet och han visade vad han höll på att göra på tomten. Jag såg mig själv hjälpa till med trädgården och njuta av utsikten.
-Vill du ha lite vin?
Vi satte oss i soffan och han satte på musik. Som vanligt kunde jag inte sitta still utan frågade om han ville dansa? Det blev en dans men inget mer. Han var mer intresserad av att prata till min besvikelse men kanske ändå bäst med tanke på min hälsa. Mina tankar över vad jag ska göra med lokalen gör det svårt att koncentrera sig på samtalet. Jag vet varken ut eller in. Jag vill ha den men i detta läge går det ju inte. Jag kanske skulle slänga en kvartalshyra i sjön?
-Ska jag skjutsa dig hem? Du verkar lite spänd?
-Ja tack. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga henne.
Han skjutsar mig hem och jag tar med ångest beslutet att tacka nej till lokalen. Det är alldeles för osäkert med tanke på min hälsa förklarar jag, fast jag helst vill tacka ja. På torsdagen ringer Olof och undrar om vi inte ska hälsa på Cafe Opera igen?
-Ja, varför inte? Det är ju tre månader sen sist? Vi kan ju äta och dricka lite vin och njuta av stämningen om inte annat?
-Eller hur! Då ses vi imorgon!
Jag tar mig dit och det är med blandade känslor jag går innanför dörrarna. Så mycket kul jag hade haft där. Men sista gången hade varit hemsk. Precis innan jul hade vi träffats där och jag hade varit ur gängorna redan när jag kom av all stress med butiken. Han hade masserat min nacke och rygg som han brukade och mina tårar hade börjat rinna. Samtidigt hade en onykter gäst hällt ut ett glas öl på mig så jag stank alkohol. En servitör hade kommit och frågat om jag mådde bra’? Och jag hade svarat ja men en stund senare kom en vakt och ville att jag skulle följa med ut på gatan.
-Men jag är ju spiknykter! Jag har ju bara druckit vatten! Det var en som hällde ut en öl på mig!
-Du behöver ändå följa med ut, sa han hårt.
-Jag kan inte gå ut i kylan utan kläder, sa jag och tittade bedjande på honom . Du måste tro mig.
-Då följer jag med till garderoben.
Olof försöker förklara att jag är helt nykter och att det är ett missförstånd men uppenbarligen hade den här killen sina regler eller så var han helt maktfullkomlig.Vem som helst kunde se att jag var helt nykter. Dessutom var jag stamgäst och hade aldrig någonsin varit överförfriskad. Ute vid dörren möter vi vaktchefen. Hon känner ju mycket väl igen oss och tar över och försöker trösta mig. Tårarna rinner av ångest och stress. Tänk att bli utslängd från Cafe Opera?
-Gå in och dansa lite igen så blir det bra! Det går över! Han gjorde bara sitt jobb, säger hon tröstande.
-Ja Anna, vi provar lite igen. Annars så kan vi åka hem.
Vi gjorde ett tappert försök men stämningen var borta och kvällen förstörd. Jag var i min bubbla och kom inte ur den. Jag suckade till minnet. Det hade kunnat bli en kväll jag kunnat laddat batterierna på så jag orkat det sista innan flytten. När vi kommer hälsar personalen på oss väldigt varmt och vänligt. De är glada att se oss igen. Fotografen kommer fram och ger oss varsin kram och frågar hur det är?
-Det är okej. Jag har varit sjuk väldigt länge och hoppas bli frisk igen.
-Jag såg allt som hände sist. Det var typiskt och borde inte fått hända, sa han och tog en jättefin bild på oss som jag inte taggade på facebook. Under kvällen blev det inte mycket dans men det var ändå skönt att få komma ut lite.