På något vänster tar jag mig igenom natten trots att sömntabletten inte tog och gör mitt morgonkaffe och gröt så jag kan få fart på magen. Jag tar inga tabletter alls med lite ångest för vad det kan resultera i. Trots att jag inte tar några tabletter händer samma sak igen. Det svartnar för ögonen och hjärtat rusar och jag börjar kallsvettas och kan inte andas och måste lägga mig i sängen igen. Jag ligger i sängen som i dvala i timmar innan jag orkar hasa mig upp för ett nytt försök att få i mig något och ur mig något. Jag gör varken det ena eller andra längre och förstår att det är svårt att trycka i en kropp något som den inte får ur sig. Både vätska och mat. Jag ringer tillbaka till vårdcentralen och ber att få en tid. Någonting står inte rätt till.

Mindre än en vecka efter min ”kollaps” sitter jag återigen framför den unge ST läkaren. Jag beskriver återigen ingående mina symptom och vad som hände när jag blev liggande på gräsmattan i timmar nästan medvetslös, i tron att det ska ge henne några ledtrådar om vad det kan handla om.

-Mina njurar verkar inte fungera ordentligt heller eftersom det inte produceras urin fast jag dricker? Säger jag trevande. Och sen har jag ju blött näsblod och haft blod i urinen och alla dessa blåmärken och spruckna blodkärl överallt och i ögonen? Jag ser ju ut som Dracula?

-Mm, säger hon misstänksamt.

-Jag har googlat lite och det verkar stämma överens med sorkfeber. säger jag försiktigt, i hopp om att inte köra över henne.

-Det är omöjligt, säger hon resolut. Jag har bott i Norrland och det existerar inte söder om Dalälven.

-Är du helt säker? Det stämmer på pricken och jag har andats in jord i mina lungor för någon månad sen där det fanns sorkbon.

-Helt säker.

-Ja, men då tror jag sorkarna har lärt sig simma, säger jag sarkastiskt för att hon inte vill ta prover för det. Man kan dessutom behöva intensivvård då man får blödningar överallt och njurarna slutar fungera. Jag känner att hon är irriterad att jag kollapsat och är där.

-Vi ska ta lite prover på dig, så återkommer jag om det visar något, säger hon surt.

Sven hjälper mig hem och hängande på hans arm lyckas jag ta mig till sängen. Utanför skiner solen och sommaren visar sig från sin bästa sida. Det känns som jag ska stryka med när som helst. Hjärtat klarar inte att jag står upp och huvudet håller på att explodera och benen bär inte. Jag ligger i sängen och försöker kontrollera min andning och hjärtfrekvens. Det är lättare sagt än gjort. Det gäller att hjärtat orkar. Vilken tur att det är vältränat, tänker jag. Annars hade jag nog inte klarat detta..

Under veckan som följer blir jag allt sämre. Jag har stora svårigheter att gå på toaletten både att ta mig dit och att göra något. Det verkar som alla organ i hela kroppen har sagt upp sig. Lungorna har också börjat spöka och jag har har extremt mycket slem jag försöker få ur mig dagligen genom att dricka het choklad med chili och ingefära. Jag har svårt att andas. Tungan har också blivit helt kolsvart vilket jag inte hittar något på internet om förutom extrem syrebrist och cyanidförgiftning. Vad betyder detta? En kväll när jag ligger i sängen helt utslagen med hjärndimma dyker Olof upp helt utan förvarning.

-Olof! Säger jag förvirrat. Vad gör du här?

-Jag var så orolig för dig och rädd att du låg här halvt medvetslös utan hjälp.

-Men du kan inte bara dyka upp så här och så här sent utan att ringa först! Säger jag upprörd och irriterat. Olof ser ut som en tillrättavisad skamsen hund och stammar fram en ursäkt.

-Jag var så orolig bara. Jag känner ju dig och vet hur du tar allt med en klackspark.

-Vi kan höras imorgon Olof. Klockan är mycket. Jag ringer dig. Jag måste försöka sova lite. Jag är väldigt dåligt sällskap just nu, säger jag och får dåligt samvete över mitt utbrott.

-Det gör inget Anna. Jag vill bara försäkra mig om att du är okej, säger han och jag vet inte vad jag ska svara för jag känner mig långt ifrån okej.

-Hej då Anna. Säger han och ser sorgset och oroligt på mig och går.

Dagarna går och jag tillbringar dem med att försöka få kroppen att klara det mest basala; andas, sova, gå på toa, äta och dricka. Ingenting fungerar. Till slut blir det fart på tarmen när levern börjar strejka. Det rinner orangegult och är så fett att det fastnar och knappt går att spola. Jag är också gul i ögonen och handflatorna. Jag lyckas oftast hasa och krypa ut på altanen och lägga mig i skuggan under taket och kan se människorna som rör sig och lever på gatan. Många går med sina hundar eller joggar förbi. En våg av ångest och längtan går genom kroppen så fort jag ser någon jogga, Längtan i min kropp är så stark att jag håller på att bli tokig. Att vara fånge så här i sin egen kropp när man har träningsabstinens är helt omänskligt. Jag klättrar på väggen men kan inte röra mig. Både armar och ben är som sönderkokt spaghetti, Jag har inte ens styrsel att lyfta armen och borsta tänderna.

Min pappa ringer oroligt och undrar hur det är och han har naturligtvis skvallrat för mamma som också ringer. Hon säger att det nog bara är stress och att jag behöver vila. Hon undrar om hon får lov att ringa vårdcentralen och prata med läkaren. Jag känner en varningsklocka ringa högt i mitt huvud men ignorerar den. Vad kan det göra för skada?

Jag blir inte bättre och dagarna går som i en dimma och nätterna likaså. Jag är helt utmattad och fokuserar bara på det mest basala och att överleva. Vissa nätter tror jag att jag ska stryka med när jag hör mitt eget hjärta slå så hårt att det ekar i huvudet med öronpropparna.. Huvudet känns som om jag har det inuti en glasskål med en stålhätta på. Ångesten är stor över att göra Robin helt föräldralös. Det var det här som inte fick hända. Det var därför jag hade tränat så hårt och ätit så nyttigt. Hade jag överdrivit eller vad var det som hänt?

På kvällarna när jag fått i mig lite vin och soppa tycker jag att jag känner mig lite mer klar i huvudet och klarar av att googla på internet efter de symptom jag har och vad det kan bero på. Olof har också skickat lite olika länkar via sms och Facebook. Det är en polisinspektörs fru som blivit rullstolsbunden efter ett fästingbett och en otillräckligt behandlad Borrelia. Det skulle det ju kunna vara. Jag hade ju förlamningen men blödningarna och njurarna fick jag inte in i bilden och ej heller att lungorna blev så dåliga. Efter ytterligare en vecka har jag ett nytt besök på vårdcentralen som min mamma har bokat in. Både Olof och Sven är med och jag är så dålig att de får flytta mig över till rullstolen direkt från bilen. Jag kan inte gå en meter. Jag ser mer död än levande ut precis som jag känner mig och har svårt att sitta upp och fokusera blicken. Jag försöker återigen förklara allt som hänt. Det är en äldre kvinnlig läkare. Olof och Sven intygar allt som hänt och att jag i vanliga fall är ett energiknippe utan like.

Min mamma har krävt att jag ringer henne när jag är där så hon får tala med läkaren och jag räcker henne luren. Vad hon säger vet jag inte riktigt men jag ska till sjukhus i allafall. Det bestämmer hon och läkaren. Där kan de ta fler prover säger läkaren bestämt. Jag vägrar ännu mer bestämt men blir nedröstad av alla. De rullar ut mig till bilen och Sven kör hem och lånar sedan ut sin Volvo. Jag har mycket svårt att andas och måste fälla sätet och försöker ligga ner för att få luft i lungorna.

-Hittar du till Huddinge, frågar jag?

-Ja då, jag hittar säger Olof.

-Du ska in i Södra länken här framme snart, säger jag. Han svarar inte. En stund senare susar bilen förbi tunneln mot Henriksdal.

-Men vad gör du?!!Du missade ju tunneln! Du måste vända bilen här i korsningen , säger jag med paniken stigande. Jag vet inte hur länge jag kan sitta så här i bilen.

-Jag kan en annan väg, som jag brukade köra när jag jobbade i Farsta.

– Va? Vänd bilen! Den via Enskede tar längre tid! säger jag upprört. Olof gör en rundpall vid Henriksdal och kör tillbaka till väg 226.. Jag har svårt att andas och hjärtat slår fort. Jag ser att jag gjort Olof upprörd, nervös och orolig.

-Kör till akutentren , säger jag när vi är framme och han svänger ner och parkerar bredvid ambulansintaget.

-Ska jag hämta en rullstol Anna?

-Det går inte, svarar jag och skakar på huvudet. De får komma med en bår. Olof springer in i entrén och kort efter dyker ett bekant ansikte upp med en bår. Det är en av salsakillarna som jag brukar dansa med. För bara några veckor sedan tränade vi ett snyggt lyft på dansskolan.

– Hej, säger han och har nog redan förstått att det var jag när han såg Olof. Kan du ta dig över till båren?

-Nej, ni får hjälpa mig flämtar jag andfått. De tar tag i mig och får på något sätt över mig i framstupa sidoläge till båren. De kör in mig på akuten och salsakillen pratar med mig och frågar hur jag mår.

-Jag måste flytta bilen Anna, säger Olof och jag blir smått rädd att han sedan inte ska hitta mig.

-Okej, säger jag och det kommer en sköterska som tar prover.

-Jag var på vårdcentralen och de skickade hit mig. Det ska finnas en remiss eller något?

-Okej. Vi ska titta på det. Ditt personnummer?

Jag ligger sedan ensam en bra stund i korridoren bakom ett skynke och undrar vart Olof tagit vägen. Bredvid mig hör jag någon som kräks ordentligt och andra som hostar djupt. Det är full aktivitet. Jag får smått panik av alla baciller jag vet att jag inte tål just nu. Det känns som mitt liv hänger på en tråd redan. Till slut dyker Olof in bakom draperiet.

-Det tog lite tid att hitta en ledig plats.

-Jag är jätte kissnödig Olof, kan du fråga någon om ett bäcken eller något?

-Okej. Han går iväg och snart kommer en sköterska med ett bäcken.

-Om jag ska lämna urinprov så kanske jag kan få en mugg också? frågar jag. Hon ger mig en mugg och jag lyckas prångla av mig trosorna och har tack och lov kjol på mig. Jag kissar floder. Så här mycket har det inte kommit på en hel vecka. Det kanske var stressen? Jag känner mig smått besvärad över den pinsamma situationen jag är i inför både Olof och salsakillen. Till slut kommer en läkare och presenterar sig. Han ser också besvärad ut och hans attityd är negativ innan jag ens hunnit säga mitt namn. Mitt tålamod är också slut och jag är arg för att jag tvingats åka till sjukhus, med den risk för smitta samt den pärs det är för min lealösa kropp att orka med denna ansträngning. Jag försöker förklara för läkaren att jag inte kissar och att mina njurar inte fungerar. Han säger att det inte finns något i mina prover som kan styrka det eller någon annan allvarlig sjukdom.

-Men det är inte möjligt?! Det måste väl synas att jag inte har kissat på en månad och att jag är nästan förlamad och halvt medvetslös? Han skakade på huvudet.

-Jag misstänkte sorkfeber men jag kanske har fått någon bacill när jag skar mig ordentligt på en jordig morakniv dagarna innan jag kollapsade? Tummen blev helt blå efter några dagar och jag hoppades det inte var blodförgiftning.

-Det skulle vi sett på ditt blodprov.

– CRP kan man inte lita på i mitt fall. Jag har haft flera infektioner på odling med bra CRP. Jag tror inte mitt immunförsvar fungerar riktigt, säger jag. Vi har en lång diskussion och jag märker vartåt det barkar. Han försöker få in mig på sluten psykiatrisk vård och springer benen av sig för att få en annan läkare att godkänna detta.

-Vi måste härifrån genast! Annars låser de in mig, säger jag oroligt till Olof. Det dyker upp en ny läkare och jag spelar med i deras charad och försöker svara så smart jag kan på alla frågor och inte verka minsta bekymrad över min hälsa. Jag har nog överreagerat bara. Efter vår pratstund går läkaren för att prata med den andre och jag ber Olof snabbt hämta rullstolen och köra mig därifrån. Mitt hjärta bankar hårt och lite adrenalin flödar tacksamt i mina ådror. Vi åker hem och pratar inte mycket. Jag är rätt chockad över att de ville låsa in mig och förstår att jag inte har någon hjälp att vänta från sjukvården.