Jag blev sämre och sämre. Smärtan i magen blev värre och värre och den brann inte bara på nätterna utan även om dagarna. Jag hade så mycket gaser i magen av bacillerna att ultraljudet tarmdoktorn beställt inte gick att genomföra för skärmen var svart. Man ser inte genom luft. Doktorn rådde mig till akuten. Han förstod inte vad jag gjorde där överhuvudtaget.

I ren desperation låter jag mig övertalas att åka in till St Göran. Mamma är nästan hysterisk vilka kläder jag ska och vill bokstavligen sätta en rosett i håret. Hon behandlar mig som om jag vore sju år hela tiden och bäddar ner mig i sängen med gosedjur. Pappa kommer och hämtar och att ta sig nerför trappen blir en lika stor mardröm som när jag var på ultraljudet. Att ta sig upp i lastbilen är en enorm påfrestning i magen. Han släpper av oss där och det dröjer inte länge innan jag får träffa en läkare. Mamma vill självklart vara med men det tillåter han inte och undrar varför? Jag är väl vuxen? Läkaren är väldigt trevlig och jag berättar så smart jag kan vilka problem jag har. Han svarar att de inte har någon sådan kompetens alls på sjukhuset. Detta är för psykiska problem. Det var detta jag räknat ut från början. Vi pratar en stund och han tycker jag ska söka akut för mina andra problem och jag får med mig lugnande antihistamin för sömnen eftersom jag inte längre vågar ta sömntabletter. Mamma är besviken och går resolut och talar med läkaren utan mig trots att jag förklarar att de inte har hjälpen jag behöver här. Klockan är över midnatt när jag långsamt hasar mig uppför trappen till mammas lägenhet igen hängandes på ledstången.

En dag när mamma handlar pratar jag med Anton i telefon över en timme. Vi har pratat om matlagning som är vårt enda gemensamma intresse och jag beklagar mig över mamma som inte tror mig.

-Hon sa till pappa att jag lurat läkarna och att jag ljuger när jag säger att jag inte sover.

-Du borde komma hit istället. Jag kan hjälpa dig med mat och sånt.

– Jag vet faktiskt inte säger jag och undrar om det överhuvudtaget var möjligt att sova hos honom? Rökte inomhus gjorde han också och min astma tålde inte det. Dessutom fanns inget syre i hans lägenhet då ventilationen var urkopplad. Precis då kommer mamma och vill veta vem jag pratar med och vad vi pratat om?

-Anton ville att jag skulle komma dit.

-Du kan väl bjuda över honom på middag?

-Jag vet inte om det är så bra mamma.

-Jo gör det. Och fråga om han kan handla med sig öl och vin så får han pengar sen? Tanken på att mamma skulle slippa släpa tunga kassar i trappen lät lockande samtidigt som jag visste att det kunde spåra ur fullständigt om Anton blev full och inte åkte hem.

-Jag kan ta med mat från jobbet och laga, säger Anton när jag ringer tillbaka.

-Okej. Vi hörs imorgon.

Natten var katastrof som vanligt och under eftermiddagen var jag sämre än vanligt. Jag ringde Anton .

-Hej Anna, hur mår du?

-Sämre än vanligt. Jag tror inte jag orkar idag.

-Inte jag heller. Jag har också sovit dåligt och det har varit stressigt på jobbet.

-Vi kanske kan ta det en annan dag istället? Frågade jag och vi la på och jag berättade för mamma att vi avbokat. Hon blev alldeles vansinnig. Det förstörde hela hennes planering.

-Jag är ledsen mamma, men jag orkar inte. Jag behöver ligga ner och blunda hela tiden, säger jag men hon har ingen förståelse alls och fortsätter gräla. Efter någon timme hör jag henne prata in ett meddelande på Antons telefonsvarare att det är ” ändrade planer”. Jag ska hem till honom imorgon. Jag förstår ingenting och det gör inte Anton heller. Hon har bestämt över våra huvuden att jag ska bo där ett tag. Jag protesterar och säger att jag inte vill men hon har redan bestämt och tydligen hade Anton inte heller så mycket att säga till honom. Mamma packar kläder för en vecka och jag vet inte vad jag ska säga.

Dagen efter hämtar han mig och jag vill att han kör mig hem istället men han vill inte och mamma skulle bli vansinnig. Jag hade dessutom svårt att klara dagen själv. Att komma till mina gamla kvarter gör mig gråtfärdig. Vi tar hissen upp och jag sätter mig i soffan medans han fixar mat och häller upp vin. Det har gått en månad nu så jag har vågat mig på vin igen. Hans granne kommer in med en tältsäng eftersom jag inte vet om jag tar mig uppför stegen till sovloftet.

– Här Anna ska du få lite riktig mat, säger Anton och serverar en entrecote med bearnaisesås.

– Tack Anton, men min mage strejkar helt och jag klarar knappt kött när magen är ok.

– Ät så mycket du kan, svarade han och jag åt bra mer än jag kunde och blev helt väck för tidigt. När det var dags tog jag mig försiktigt uppför loftet och Anton gick ut på puben. Naturligtvis somnar jag inte när jag varit trött för länge och efter några timmar är Anton tillbaka väldigt berusad.

– Hej Anton, jag är fortfarande vaken.

– Kom och drick vin med mig.

– Nej, jag ska försöka somna.

Han tänder ett stearinljus och sätter på musik och häller upp vin och sätter sig i soffan. Snart sover han. Jag ropar på honom för att be honom släcka ljuset och stänga av musiken. Han är helt utslagen. Jag tar fram mobilen och ringer honom. Ingen reaktion alls. Jag suckar. Ska jag verkligen behöva gå ner ? Det är ingen bra ide vare sig för magen eller sömnen. Alternativet är att bli innebränd om han slår till bordet. Mödosamt tar jag mig ner och upp igen. Efter några timmar vaknar han till och kryper upp i loftet och lägger sig bakom och lägger armen runt midjan. Precis som förut. Jag håller nästan andan och är spänd som en fiolsträng igen.

– Anton, du hade ju lovat att det här inte skulle hända, säger jag och lyfter undan armen när jag inte stod ut längre.

– Va?

– Jag kan inte somna med dig bredvid mig.

– Varför tål du inte närhet?

– Du hade ju lovat att jag skulle få sova själv?

– VARFÖR TÅL DU INTE MIG?!?! Anton skriker nästan

– Va?

– DU ÄR SÅ JÄVLA SNÅL!! INTE ENS EN KRAM HAR DU GETT MIG!!?

– Men Anton! Det har jag visst, men du kramar så hårt och skadar min axel jämt.

– STICK TILL DIN JÄVLA MORSA! Skriker han och går ilsket ner från loftet.

– Va?

– Dra för helvete! Jävla fitta! Stick till din morsa så jag slipper se dig! Fräser han och drar på sig byxor och häller upp vin och tänder en cigarett.

– Klockan är fyra på morgonen. Porten är låst och jag har ingen nyckel, säger jag försiktigt.

– Det skiter jag i!!säger han med eftertryck och skräckslagen satt jag i sängen och iakttog hans raseri och ansiktsuttryck. Han visste nog knappt vad han gjorde. Rädd för att göra något värre gjorde jag inget alls. Han vankade av och an och pratade för sig själv. Sen satte han sig i soffan och hällde upp mer vin och tände en ny cigarett.

– Anton, förlåt, jag är bara helt utmattad och behöver sömn. Kom tillbaka hit, säger jag för att beveka honom. Att åka nu mitt i natten skulle min kropp inte orka. Det krävs inte mycket övertalning. Han lägger sig bakom mig igen med armen runt midjan. Efter en stund har han somnat och snarkar ordentligt. Sju ångestfyllda sömnlösa timmar senare väcker jag honom runt lunch. Jag visste att han började runt tre och behövde mycket kaffe och en dusch innan vi kunde åka. Jag bad honom köra mig hem till landet men det fanns det inte tid till. Det var knappt att han hann köra mig till mamma. Som vanligt med honom blev det panik. När han skulle skjutsa mig senast till ultraljudet hade han struntat i min vägbeskrivning och kommit en halvtimme för sent. Jag hade panik att missa min läkartid och han körde som en galning. Jag kom förstås för sent men fick komma in ändå. När vi åkt till SÖS hade det varit likadant. Dessutom var han en livsfarlig förare som inte uppfattade när det var broms. Jag satt som på nålar. Vi pratade inte mycket om vad som hänt på natten men han förstod att han klivit över min gräns återigen. Han verkade ångerfull och frågade vad han sagt och gjort som han inte mindes.

– Men kommer du hem redan Anna? Frågar mamma när jag stapplar innan för dörren. Jag svarar knappt och är apatisk. Något mer inom mig hade slocknat och dött och hälsan hade nått nya bottennivåer. Det fanns inte mycket kvar att slockna nu.

Dagen efter meddelade mamma att det var nog bäst att jag åkte hem eftersom hon kanske hade smittsamma baciller. Hennes hud hade stora utslag som läkaren nu trodde var svinkoppor. De hade funnits där under den månad jag varit där så smittad var jag säkert redan men det var en bra ursäkt att få komma hem. Det var återigen dags att ta sig nerför mardrömstrappan och upp i pappas lastbil.

Det var skönt att få komma hem och vara ifred. Jag drack flera glas vin och åt lite kyckling pappa köpt. Efter några timmar var jag rejält däckad och klockan var perfekt sovtid. Jag tog en sömntablett och struntade i konsekvenserna. Jag somnade direkt och fick för första gången på en månad lite sömn.

Mamma ringde och undrade om jag hade sett prinsens bröllop? Jodå, det hade jag sett. Och ångesten över att hela Stockholm firade i bästa sommarväder och alla mina vänner var på det ena dans eventet utomhus efter det andra krossade mitt hjärta fullständigt. Denna sommar skulle bli värre än föregående. Att bli påmind varje dag och plågas av att alla mina vänner gjorde det som jag levt för gjorde mig skvatt galen. Insikten om att det troligen inte skulle bli vare sig någon höst, vinter, vår eller nästa sommar som frisk gav mig ångest av omänskliga mått. Jag grät större delen av dagarna. På kvällen dövade alkoholen en del av ångesten.

Jag gav upp allt hopp och dödsångesten var fruktansvärd. Jag skrek och grät dygnet runt i flera veckor. Varför hade det blivit så här? Hade jag varit en sådan hemsk människa att Gud straffat mig? Det kändes osannolikt att så många händelser drabbat mig under mitt liv? Jag analyserade varje detalj och särskilt dem där jag gjort saker jag ångrat. Var det här karma för att jag lämnat Richard? Eller mina relationer till män överhuvudtaget? De hade gjort mig lika illa som jag dem.

Jag försökte också nå prästen som hjälpt mig förut när Richard gick bort. Det var svårt men efter några dagar fick jag kontakt med en annan präst. Hur man hjälper en människa som är övertygad att den orsakar andra människor elände vet jag inte? Jag förstod nästan vad Richard måste gått igenom. Det kanske inte var hämnd trots allt? Jag kände mig lurad på livet. Jag hade knappt haft något och kämpat mer än de flesta och ändå var det inte tillräckligt.

Jag spelade in flera timmar av förklaringar till Robin och drack mig kraftigt berusad. Hjärnan blev helt avstängd och jag satt apatisk i timmar och stirrade framför mig. Utanför fönstret sken fullmånen och det var stjärnklart. Det var så vackert. På väggen framför hängde stora inramade tavlor av Robin som jag hade svårt att se på utan att bryta ihop. Jag tänkte på Richard och önskade att jag kunde be om ursäkt om jag träffade honom. Det fanns inga ursäkter men jag önskade han kunde förstå. Framåt småtimmarna svalde jag alla insomningstabletter jag hade och tog ett halvt paket vanliga också för säkerhets skull. Det var knappt att jag kunde resa mig från stolen och ta mig till sängen utan att ramla. Sen la jag mig i sängen och slöt ögonen och somnade.

Det var en gång en vingklippt färggrann fågel som satt ensam i en bur och sjöng sorgset. Dess högsta önskan var att få flyga och träffa andra fåglar. 

När fågeln efter ett liv i fångenskap äntligen gjort sig fri, träffar den en hel flock av fåglar och en väldigt speciell som fångar dess hjärta .

De färggranna vingarna växer ut igen och fågeln sjunger vackrare och flyger högre än någonsin. Den speciella fågeln vill inte längre att fågeln ska få flyga med de andra.

Fågeln blir ledsen och säger att den alltid kommer tillbaka om buren är öppen men om den är stängd kommer den alltid att längta ut.

Den speciella fågeln svarar att den är för färggrann för att få flyga ensam och när de flyger tillsammans blir den arg och bråkar när de andra fåglarna tittar.

Fågelns hjärta brister när den tvingas välja mellan friheten och kärleken. Den väljer friheten och hoppas att kärleken kommer tillbaka.

Det gör den , men trots att fågeln förklarar att den måste få flyga med andra fåglar händer samma sak igen.

Fågelns hjärta brister återigen och väljer bort kärleken i sitt liv.

När den får sjunga och flyga med andra fåglar blir den till slut lycklig ändå.

När lyckan är som högst blir hon fångad av en annan fågel som inte accepterar att hon valt bort kärleken. Han sliter av alla vingarna om och om igen tills de inte längre växer ut.

Fågeln flyger in i sin bur igen för att slippa se och höra de andra som flyger och sjunger men det är omöjligt. Det gör så ont att hon sliter av de få fjädrar som finns kvar när hoppet om att någonsin kunna flyga, älska eller sjunga igen försvinner. Burens dörr är öppen men när hoppet dött behövs inga galler.