De färggranna vingarna växer ut igen och fågeln sjunger vackrare och flyger högre än någonsin.

Dagen efter är jag helt slut av sömnbrist. Jag åker in till kontoret en stund och jobbar ändå så gott jag kan.. Jag mår verkligen inte bra. Jag har jobbat och dansat och gråtit halva nätterna igenom, I huvudet har jag en järnridå jag försöker hålla stängd. Jag ringer Rafael.

– Hej det är Anna. Vi som träffades på La Isla och skulle ses idag på Grönan.

– Hej Anna! Hur mår du?

– Jag mår inte riktigt bra. Det är därför jag ringer.  Jag vet att jag lovat ett par danser till dig ikväll och att vi skulle äta först, men jag kan inte dansa. Jag är helt utmattad och kan knappt stå på benen, men äta kan jag. Vill du kan vi ses och äta och sen åker jag hem?

– Visst, det går bra. Men orkar du det? Säger Rafael oroligt

– Ja då, vi ses på¨restaurangen bredvid dansbanan vid sex.

Jag jobbar en stund till och sen går jag in i badrummet för och duscha och göra mig iordning. Jag tittar mig i spegeln. Jag ser verkligen ut som ett vrak. Ansiktet är svullet och jag har mörka påsar under ögonen som är röda och står ut, precis som när min sköldkörtel inte fungerade. Illa luktar jag också fast jag är noga med tvål under armarna flera gånger dagligen.

Jag åker till grönan och går bort mot dansbanan. Salsakursen är i full gång. Nybörjare, medel och avancerade i olika hörn av det stora golvet lyssnar på sina instruktörer och försöker göra likadant som dem.

– ROTERA!!” skriker en av instruktörerna. Och alla byter partner. Ljudnivån är ganska hög med tre kurser samtidigt och musik till och så ett par hundra människor som inte förstått att det är bäst att inte prata.

Jag går upp till restaurangen på hyllan ovanför dansbanan. Det är fin utsikt över stan, nöjesparken och dansbanan. Det svartnar för ögonen när jag tar de få trappstegen upp och jag är alldeles darrig i kroppen och muskelsvag när jag ser Rafael sitta vid ett av borden. Hans korpsvarta välkammade hår glänser i solen och han har en fin skjorta på sig och välsittande blekta jeans. Hans ögon skiner upp när han får se mig men ser sedan snabbt bekymrad ut. .

– Hej Anna!  Hur är det? Du ser trött ut? säger han och ger mig en kram.

-Hej! jag känner mig inte bra alls. Det är som om kroppen har gått på överväxel länge nu och har den dragit i handbromsen. Musklerna bär inte riktigt och jag har svårt att andas.

– Det låter inte bra alls. Låt mig ta din puls? Jag har läst på en hel del. Det måste jag om jag ska kunna jobba med pacemakers. Han tog handleden och klämde pekfinger och långfinger

– Oj! 120 ungefär. Du kanske borde till sjukhus. Vad brukar du ha?

– Jag vet inte. Jag har haft problem med min hälsa väldigt länge och lågt blodtryck.  Sist jag kände så här var i Gambia förra året. Då tog jag en sömntablett mitt på dagen för att få ner pulsen för jag trodde hjärtat skulle lägga av.  Det var flera gäster som blev sjuka där och vårdades på intensiven för malaria hörde jag efteråt. Arrangören varnade oss inte ens och jag hade kjol och linne på kvällarna och det fanns inte ens myggnät men massor av mygg.

– Fick du inte hjälp? Frågade Rafael och tittade på mig medlidsamt.

– nej, tack vare min dåliga hälsa har jag bacillskräck och tanken på ett sjukhus där gjorde att jag hellre riskerade livet tills jag kom hem, men vårdcentralen vägrade skriva remiss eftersom jag levde.

– Det var konstigt? Jag hoppas allt ordnar upp sig för dig. Och att du får lugn och ro sa han och såg mig djupt i ögonen. Jag kunde känna hans medmänskliga värme mot mig och att han verkade uppriktigt bekymrad. Jag hade ett oerhört behov av mänsklig värme och kontakt och hade helst velat krypa in i honom om jag kunde eller åtminstone få vara i hans famn och bara få gråta och slippa vara stark, modig och företagsam ett tag. Jag orkade inte längre. Mina krafter var totalt slut . Både kropp och knopp verkade ha gått i baklås. Vi pratade lite till och han berättade om, sin skilsmässa och sina två barn han hade varannan vecka. De hade varit skilda i fyra år och han hade inte haft några längre förhållanden efter det. Jag lyssnade intresserat och petade runt i maten utan aptit..

-Jag tror det är dags för mig att börja gå hemåt. Jag kan försöka mig på en dans innan jag åker.

-Orkar du det? Du ser rätt matt ut?

Vi delar på notan fast Rafael insisterar på att få betala och går ner till dansbanan. Vi dansar så långsamt det går och han för mig varsamt. Det blir en dans till men jag känner hur all kraft rinner ifrån mig och benen slutar bära mig. Det snurrar och svartnar för ögonen. Jag stödjer mig på Rafael för jag orkar knappt stå.

– Jag måste gå nu, säger jag. Jag kan inte andas.

Han tittar oroat på mig och leder mig från dansgolvet. Vi möter Jackie vid ingången.

-Men Anna, hur är det? Du ser ut som du ska svimma när som helst!?

-Ja, det känns så, säger jag. Jag kan knappt stå upp. Jag är på väg hem.

-Okej. Ring mig imorgon så jag vet att du är okej.

-Jag tror inte du ska köra och inte vara ensam heller om något händer? säger Rafael och tittar granskande på mig.

-Jag klarar mig. Det är inte så långt. Jag ska bara till city.

-Jag följer dig till bilen, säger Rafael och tar min arm. Vi går långsamt mot parkeringen till min bil.

-Tack för ikväll. Ledsen att det inte blev så mycket dans, säger jag.

-Du ska inte vara ensam Anna. Har du ingen som kan ta hand om dig?

-Det är ingen fara, jag klarar mig Jag vill inte besvära min son. Det är inte hans uppgift att ta hand om mig. Det är min att ta hand om honom, säger jag och Rafael ger mig ett bekymrat ögonkast.

-Låt mig följa efter dig i bilen och se att du kommer fram ordentligt?

-Okej, säger jag och ger en kram och inväntar hans bil innan jag kör. Jag kommer fram utan att köra på någon eller något och parkerar på den lilla sidogatan där det brukar finnas plats. Rafael är strax bakom och hittar en parkering. Jag kliver ur bilen

– Är du okej? Frågar Rafael

– Ja då, lite matt bara. Jag behöver vila. Men först måste jag ta ut min hund Calle så han klarar sig.

– Får jag följa med?

– Ja visst. Säger jag och låser upp porten och hasar mig uppför trappen genom att hänga på ledstången. Calle blir överlycklig när jag kommer och han får mat och nytt vatten. Det blir en mycket kort promenad men han gör sitt och vi lunkar hemåt igen .Rafael iakttar mig oroligt med blicken för jag är verkligen svimfärdig och musklerna i benen bär inte riktigt. Jag är tacksam att han följde med ut så jag kunde hänga på hans arm. När jag hasat mig uppför trappen och låst upp dörren igen snurrar tankarna igenom mitt huvud. Även om jag är på gränsen att svimma så vet jag vad som sannolikt kommer att hända om jag låter honom komma in. Inte för att det skulle spela så stor roll egentligen. Jag kommer ju ändå hamna någonstans där det är mycket varmt och just nu känns det som jag knappt kommer överleva. Det kanske kan vara bra att han har lite koll ändå? Så inte Robin blir utan mamma ? Hur lockande det än känns att bara få släppa taget och glida in i dimman och slippa det inferno som sannolikt kommer? Vi ser varandra djupt i ögonen och han kliver in genom dörren.

– Vill du ha något att dricka? Frågar jag

– Bara lite vatten , tack.

Jag häller upp vatten åt oss och visar snabbt kontoret.

– Här sitter jag och arbetar för det mesta. Det är mycket att göra nu. Det är en bra flykt från verkligheten och skönt att bara få försvinna in i alla siffror.

– Jag förstår.

– Här borta ligger skolan, säger jag och visar honom in genom en annan dörr . Det är stort rätt öppet rum med bardiskar längs hela väggarna. I mitten finns en tjock matta precis under en stor glaskupol i taket. Det är kolsvart med några stjärnor som lyser.

– Wow, säger Rafael, imponerat och tittar runt i salen och upp mot himlen.

– Här brukar de stå och jonglera flaskor , precis som i filmen Cocktail om du sett den?

– Mmm, säger Rafael.

– Huvudläraren kom 2:a I VM i flairing tror jag. Han brukar bjuda mig på drinkar när de har riktig alkohol i och höll på att slänga en flaska genom fönstret i kontoret en gång när han skulle stajla lite.

– Har de inte riktig sprit i glasen annars?

– Det är bara karamellfärg och vatten i, utom den baren, säger jag och pekar mot en vägg, Där är det riktiga flaskor. Där är soffan jag fått sova på under de här dagarna, säger jag och pekar mot en jätte stor svart hörnsoffa. Jag har en sovlakan, täcke och kudde i förrådet som jag ska gå och hämta.

Jag går och hämtar dem och på vägen stödjer jag mig längs bardisken för att inte ramla. Rafael hjälper mig att sätta mig ner i soffan och jag sjunker ner på sidan helt utmattad och drar upp knäna. Han lägger täcket över mig och sjunker ner bakom med armen om min rygg och handen landar nånstans på höften och han drar den längs min breda höftkam och smala midja. Den landar till slut någonstans i brösthöjd och trevar sig neråt. Han vänder mig om och trycker sina läppar mot mina. Först försiktigt och sedan alltmer intensivt och krävande. Jag förstod att detta skulle hända. Kunde han inte bara hålla om mig? Vid vårt första riktiga samtal hade jag sagt att om han var intresserad kunde han inte lämna mig. Vad höll han på med nu? Visste han vem han lekte med? Det fanns ett begär efter mer i hans kyss och ett begär av närhet som växte hos mig. Under tiden hade det blivit storm ute och det kändes dramatiskt att ligga där under kupolen och se blixtarna och höra dånen. Min mobil spelade ”Can’t help falling in love” och jag undrade i mitt stilla mycket vidskepliga sinne om det betydde något? .

-vill du ha något att mer att dricka? Jag rycktes ur mina tankar på mannen med stort M av flygvärdinnan på planet.

-Lite vatten tack.

Mina tankar gick återigen till Rafael. Jag hade längtat en livstid efter någon att älska och inte varit beredd på den omtumlande upplevelse det var att älska någon så mycket.