”Ur helig bölja steg jag upp på stranden, pånyttfödd såsom unga träd om våren med nyutsprunget lövverk sig förnyar, ren och beredd att gå mot himlens stjärnor”( Dante- Paradiset)

Planet tog mark i Sofia och jag reste mig för och ta mitt handbagage. Jag reste alltid med liten packning och orkade inte släpa eller vänta på väskor som ibland försvann. Det var ett under att jag lyckats få med ridutrustning. Jag tog första buss in till stan till lägenheten jag hyrt. Den var fin och välstädad. Jag hade lagt in två dagar extra för att se mig om mig innan jag blev hämtad till ridningen.

Kärleken till Rafael hade varit bottenlös. Jag befann mig i paradiset när vi var ensamma. Höjdpunkten hade varit under mellandagarna när vi äntligen fått tid för varandra. Jag kom med frukost på sängen med tända ljus på brickan och satte på CDn jag bränt åt honom med kärleksballader och sen älskade vi i timmar. Efteråt gick vi på promenad med Calle i det gnistrande snölandskapet. På eftermiddagen dansade vi länge innan vi åt middag framför elden i spisen i det stora köket eller i vardagsrummet. Det var balsam för min själ och det jag längtat efter hela livet. Till slut bestämde jag mig.

– Rafael, det du frågade mig om förut, jag har tänkt på det. Jag vet helt säkert nu.

– Vill du gifta dig med mig? Frågade han undrande och hela hans väsen lyste upp.

– Ja.

– Då måste du sälja huset och flytta. Hans min var fortfarande lika frågande.

-Jag vet.

– Jag vill ha barn med dig också.

– Jag tror inte jag kan det. Det har gått tio år nu.

Efter det hade vi en underbar kväll och jag tänkte för mig själv att om jag inte blev det nu skulle jag aldrig bli det.

Det dröjde inte länge innan jag började må illa på morgonen och Rafael som klagade på att jag tappat mina former och kunde räkna mina revben blev glad att jag gick upp sex kg på sex veckor. Trots det förstod jag inte. Jag hade ju mått så dåligt så länge ändå. När jag efter lång tid bokade tid hos läkaren var det för att jag drogs med en smärtsam blodig infektion.

– Du är gravid Anna, sa läkaren efter mitt besök.

– Va? Det är inte möjligt? Sa jag chockat

– Jo. Så är det.

Hela mitt inre var i kaos och jag ringde Rafael genast för att berätta

-Jag är gravid Rafael.

-Va?

– Jag är med barn, sa jag igen och det blev knäpptyst i luren. Efter en lång stund hörde jag honom igen.

– Du måste göra abort, sa han och jag slutade nästan andas.. Även om vi gjort slut många gånger så hade vi alltid hittat tillbaka till varandra. Vi kunde ju inte leva utan varandra?

– Men jag trodde du ville ha barn? Frågade jag och det blev återigen tyst.

– Jag vill att du ringer och bokar tid för abort på en gång, sa han hårt efter en stund.

-Menar du allvar? Du har ju tjatat på mig sen vi träffades? frågade jag chockat.

– Ja

– Vill du inte ens tänka på det till imorgon? Det är ingen panik? sa jag och försökte vinna tid.

– Nej, svarade han och blodet i mina ådror kändes som att det frös till is liksom hjärtat.

– Okej. Men jag har inte blivit med barn på tio år och det här kan vara min sista chans.

Han svarade inte.

– Vill du följa med eller ska jag gå själv?

-Jag följer med, svarade han och chockad lägger jag på och vet varken ut eller in. Han hade ju velat det här hela tiden och medvetet inte undvikit det? Jag ringer min mamma som undrar om jag är helt från vettet som tänkt skaffa barn mitt i allt kaos?

– Ska du bli ensamstående mamma också? Säger hon upprört

– Rafael är en underbar pappa och skulle aldrig fly ifrån sitt ansvar om något hände.

Med Rafaels, Saras och mammas ord ringande i öronen ringer jag läkaren och bokar tid för abort en vecka senare. Mina egna känslor håller jag utanför. Jag kan inte ha barn med någon som inte vill det. Jag träffar inte Rafael på hela veckan och när det är dags möter han mig vid sjukhuset. Jag får en tablett och får ligga på en brits och vänta. Blir smärtan outhärdlig behöver jag bara ringa på klockan så får jag morfin. Det är svårt att prata med Rafael under tiden jag väntar. Det hela känns overkligt. Han säger inte mycket men jag ser att han har ångest och är plågad när han ser hur ont jag har. Precis när det blir för outhärdligt och jag ber honom ringa på sköterskan känner jag hur jag måste gå på toaletten och få ur mig det liv som stötts ut från min kropp. Det ramlar ner i toaletten som en klump och jag vänder mig om och tittar på det. Såg det likadant ut som förut alla de gånger jag fått missfall? Det är lite mindre. Då måste jag varit längre gången de andra gångerna tänker jag med sorg i hjärtat över det liv jag just släckt.

– Vi kan försöka igen! Säger Rafael med ett uttryck i ansiktet jag inte förstår mig på.Jag stelnar till och orden han nyss yttrat når inte mitt förstånd.

– Vad menar du?

– Vi kan försöka igen! Vi kan göra om det och så dricker du inget vin och inga tabletter innan dess!

– Va? Vad säger du? Menar du att jag gjort abort och tagit bort ett barn du vill ha?!?? Säger jag upprört och förstår ingenting. Hjärtat har nästan stannat.

– Ja men,du förstår, fostret kan bli skadat om man dricker alkohol i början av graviditeten.

– Så mycket dricker jag inte.

– Ja, men jag har läst forskningen och det är känsligt den första tiden.

– Så du tycker jag ska hålla mig från vin nu tills jag är gravid igen? OM jag blir gravid igen? Säger jag både sarkastiskt och chockat.

– Mmm.

– Okej. Vi säger så. Jag klarar mig själv nu. Du behöver inte oroa dig för mig. Ring inte mig något mer., sa jag och tog min väska och gick därifrån. Med nöd och näppe lyckas jag köra hem utan att köra på någon. Sist vi sågs på en restaurang i Gamla stan hade han gjort slut. Jag hade haft bilen parkerad i en ruta under slottet man knappt kunde ta sig ut från. Jag hade backat i full fart och gjort en två meter lång repa i lacken mot betongpelaren som var tätt intill och backspegeln hade dinglat i elkabeln. Frustrerat hade jag sprungit ut och tejpat fast den med silvertjep från bakluckan och den hade suttit så ända tills nästa krock då bilen fick skrotas. Nu jäklar fick det vara nog.

Sveket från Rafael med aborten var tungt att bära. Innan dess hade det blivit tokigt med hans barn. Han hade aldrig någonsin tidigare låtit hans flickvänner träffa sina barn, men eftersom vi skulle gifta oss ville han att jag skulle träffa dem. Vi började med en dag med hans dotter på fjärilshuset i Stockholm och en tacolunch. Jag var mitt charmigaste jag och gled in i min gamla lärarroll med totalt fokus på henne. Vi hade en underbar dag och hon berättade allt mellan himmel och jord för mig. Rafael var helnöjd och skrattade

– Du får MVG i barn hantering Anna! Det här gick utmärk, sa han och sken som en sol.

– Det var trevligt att träffa din dotter, sa jag nöjd och lättad att han var glad.

-Jag har barnen den här veckan men du kanske kan komma till oss imorgon?

– Jag vet inte, jag har så mycket jobb att göra så jag borde vara hemma.

– Men du kan ta med dig datorn och jobba hos oss.

– Okej. Jag kommer, sa jag och lät mig övertalas av honom som vanligt.

Jag åkte hem och satte mig vid datorn och gjorde bokföring. Det brukade alltid funka på kvällen när hjärnan var trött. Mail var också sådant jag gjorde på kvällen som tog fokus från det viktiga. På förmiddagen gjorde jag det som var mer krävande som marknadsföring och material för det.. Jag hade anställt två personer som skulle hjälpa mig att få igång verksamheten och varje minut var dyrbar. Jag gick och la mig och somnade ändå rätt nöjd med dagen.

Morgonen efter vaknade jag någorlunda utvilad, bryggde mitt starka kaffe och la mig med Calle i knät. Han fick också smörgås och älskade att gosa. Tv n var avstängd då min hjärna inte längre orkade ta in mera information och min mentala hälsa inte orkade mer elände. Det var stopp helt enkelt. Annars brukade jag alltid se nyhetsmorgon och läsa tidningar. Det är läskigt hur empatin sjunker när fokus blir på att överleva dagen.

Senare under dagen gjorde jag mig i ordning för att åka till Uppsala. Calle fick inte vara där för Rafael så jag hade fått annonsera efter hundvakt. Det tog lång tid till Uppsala. Nästan två timmar med avstickare till hundvakten.. Tid jag inte hade. Jag försökte vara verksam i bilen med att ringa en massa samtal och planera jobb men det var både trafikfarligt och stressande att prata och köra samtidigt. Jag behövde koppla av hjärnan ibland. Det gjorde jag i princip aldrig överhuvudtaget.

När jag kom fram hade Rafael redan börjat med maten. Tydligen var det bråttom för han skulle på hockeyträning med sonen.

– Men hur menar du nu Rafael? Ska ni åka? Varför var det så viktigt att jag kom idag då? Frågade jag helt ställd.

– Ja, men jag tänkte du kunde va hemma med lilltjejen så hon slapp vara hos sin mamma?

– Va?? Menar du att jag släppt allt jobb hemma, lämnat Calle hos hundvakten åkt 10 mil i rusning för att jag ska vara BARNVAKT ?? Du tänkte inte att du skulle FRÅGA mig först? Sa jag upprört och blev alldeles kall inombords över att han utnyttjade mig istället för att vi skulle umgås.

– Nämen Anna, inte ska du ta det så??

– Du skojar väl? Först fick jag inte träffa dina barn och nu ska jag vara barnvakt på vår första kväll tillsammans?? Sa jag och förstod inte hur han tänkte överhuvudtaget? mitt humör sjönk som en sten och besvikelsen var total.

– Vi får prata om det där sen när jag kommer hem. Det blir vid tiotiden.

– Jag går och lägger mig innan dess. Det vet du. Vi får prata om det imorgon, svarade jag ledset.

Rafael åkte med sonen och jag blev ensam med dottern. Jag hade inte haft en bra dag och stressen efter bilresan och allt med domänen och nu besvikelsen över att den mysiga familjekväll jag sett fram emot ersatts av att jag skulle vara barnvakt. Jag hade redan ångest som lös i mina glansiga ögon. Hur skulle detta sluta? Jag hade jätte god hand med barn, men man måste vara i balans själv för att kunna ta hand om dem. Just idag var jag allt annat än i balans. .

– jag skulle behöva ringa några samtal, kan du leka lite själv?, frågade jag lilltjejen som besviket upp till sitt rum.

-Hej gubben det är mamma . Allt bra?

– Jo då, fast det går inget bra med domänerna för hemsidorna. Jag har suttit i timmar nu på telefon med dem i Canada och hänvisat till den dödsattest vi mailat och de bråkar i alla fall. Bokförings domänen verkar raderad.. Fairtrade och webshopen kanske vi får tillbaka, svarade han och jag kände paniken stiga och hjärtat slå fortare.

– Nu skojar du Robin? Jag har lagt ner EN MÅNAD på hemsidan för bokföringen och nu är den BORTA??? Och NÄR får jag webshopen tillbaks? VAD SJUTTON KRÄVER DOM??? Jag kan inte sälja en pinal om jag inte har en hemsida! Varenda restaurang eller cafe jag besöker kommer kolla min hemsida de första de gör. Utan den har jag ingen verksamhet.!! Jag nästan skrek i telefon och brast ut i gråt när jag inte kunde behärska känslorna längre. Det här var fullständig katastrof.

– Det ordnar sig mamma, ska du se. Vi fixar det här. Jag löser det på något sätt. Gå och lägg dig nu så hörs vi imorgon,

Vi la på och jag satt och skakade i soffan och grät. Jag visste att jag höll på att bryta ihop. Jag kunde inte hejda det. Under veckan hade jag fått massor av dyra P-böter som vanligt , riskerat livet när jag körde 180 km i timmen på motorvägen och blivit stoppad av en polis som övervägde om han skulle låta mig gå eller ta mig till fängelset samt en punktering mitt på motorvägen. Det var säkert några katastrofer till, men i huvuddrag.

Inga sobril hade jag tagit med heller. Dessa var enbart för nödsituationer. Man blev helt väck. Den posttraumatiska stressen med alla symptom sköljde över mig. Till slut blev jag apatisk och satt och gungade med överkroppen och blicken stirrade tomt framför mig. Lilltjejen kom nerför trappan.

-Kan du läsa en saga Anna?

Det var dags för henne att gå och sova. Jag visste inte hur jag skulle klara detta? Hela mitt väsen lös att jag var helt förstörd. Hur skulle detta gå?

– okej vännen, sa jag och vi gick och borstade tänderna och valde sedan en saga.

– Jag brukar få sova i pappas säng, sa hon och tittade förstulet på mig.

– Okej, sa jag. Hoppa in du så läser vi och jag läste så gott jag kunde. När sagan var slut sa vi godnatt och jag släckt, giick ner till soffan igen och tog ett glas vin. Jag grät inte för känslorna var avstängda. Hjärnan var på någon slags autopilot. Reptilhjärnan förmodligen. Jag tog två glas vin och sen en sömntablett. I vanliga fall brukade jag ta ett glas vin. En gång när jag varit desperat efter att ha vridit mig timtals i sängen hade det blivit flera glas och jag vet inte om det var en eller två tabletter, men benen hade vikt sig under mig när jag skulle gå på toaletten. Jag blev rädd att hjärtat och andningen kunde drabbas och ringde 112 som kom och hämtade mig tre på natten. De behöll mig för observation till förmiddagen då jag fick träffa överläkaren för psyk. Jag berättade att det inte var meningen och att det sista jag ville var att göra min son föräldralös. Annars hade jag ju inte ringt 112. Han skrev ut en hel årsförbrukning av sömntabletter som han menade var bättre än de insomningstabletter jag hade som var farligare. Jag tyckte det var lite märkligt men var tacksam ändå eftersom det var så svårt att få ut tabletter.

Det var dags att gå och lägga sig och jag fasade för natten. Jag visste att jag skulle ligga sömnlös. Att ta sömntablett var egentligen onödigt, men jag levde på hoppet. Morgondagen skulle bli katastrof utan sömn. Jag hade inget på sömnkontot. Reserven var slut. Hur jag skulle orka köra hem visste jag inte.

Rafael kom hem och jag låtsades sova. Det blev som jag befarat, helt sömnlös och på morgonen såg jag ut som ett lik. Ångesten lös om mig och jag kunde inte prata. Jag försökte undvika kontakt men det var omöjligt. Jag stirrade ner i kaffekoppen vid frukostbordet. Rafael var arg och skämdes för mitt beteende. Det var sista gången jag träffade hans barn. Sedan ville de flytta hem till mamma på heltid. Det blev början till slutet för oss.