Under veckorna som kommer är jag dålig och har huvudvärk, mår illa och har ont i magen och svårt med sömnen. Det blir fler och fler sömnlösa nätter. Det blir ingen träning och ingen dans. Butiken är uthyrd konstant och jag gör inget annat än städar, tvättar, bäddar rent, tar hand om Calle och jobbar.. Jag är konstant trött och orkar inte gå igenom det här igen. Jag har haft det så här nästan hela livet och nu får det räcka. Jag måste få sova och vara frisk för att orka.
Calle blir också allt sämre och jag får åka till veterinären igen för att se vad det är för fel. Troligen Borrelia. Han har mycket vätska i kroppen och orkar knappt åka fram och tillbaka till stan längre. Han är 14 år gammal och jag undrar hur långt han har kvar. Till slut fattar jag beslutet att låta honom somna in. Det är ett mycket tungt beslut och jag är helt förstörd efteråt.
Jag besöker vårdcentralen för min allt sämre hälsa. Jag tycker inte om vårdcentraler och har dålig erfarenhet av läkare. När jag stiger in i doktorns rum och slår mig ner känns det som när jag var liten och mamma anklagade mig för att ljuga och ville veta sanningen trots att jag sa den. Har jag tur kommer doktorn tro mig, har jag otur får jag höjda ögonbryn och förakt för att jag ”inte står ut med lite krämpor” som en läkare faktiskt sa och skickade hem mig när min sköldkörtel inte fungerade alls och koma varit nästa anhalt.
– Vad kan jag göra för dig? frågar stafettläkaren utan värme och uttryckslöst ansikte. Hon undrar säkert om jag är en sådan där SVBK, sveda värk och bränn kärring, som kommer ta tid från de ”riktigt sjuka”? och bedömer säkert också om jag har ”TPL”, tomtar på loftet med?
– Jag tror mitt muskelfäste i axeln är skadat, för jag kan inte använda axeln utan smärta trots att det gått två år och skulle vilja ha en remiss för magnetröntgen.
– Det tror jag inte. Det är nog en inflammation. Du ska få tabletter för det säger hon och jag stirrar på henne och tänker febrilt hur jag ska kunna övertyga henne?
– Jag tror inte det är en inflammation och jag behöver inga värktabletter. Det är inte smärtan jag söker för, säger jag och försöker hitta en ton som är lagom bestämd och ödmjuk.
– Jo då, här får du Paraflex. Ta den tre gånger om dagen i 30 dagar, säger hon slutligen när hon granskat mig ingående, som för att göra en sista bedömning.
– Hur ska dessa kunna läka ett skadat fäste?
– Det gör dom, säger hon bestämt.
-Men jag tror inte det är bra för min lever eller njurar. Jag har ätit för mycket tabletter och har redan problem.
-De här tabletterna är inte så farliga. Och sen behöver du gå till en sjukgymnast för att träna din axel. Det går på högkostnadsskyddet och du kan söka det själv, säger hon och jag suckar och går ut därifrån. Starkt skeptisk till att det kommer fungera. Väl i butiken ringer jag sjukgymnasten Sebastian som jag känner så väl i min ”salsa familj”. Han är glad att höra från mig och bokar glatt in en tid en vecka senare.
Det dröjer inte länge innan jag börjar få konstiga symptom. Mina ögon börjar bli utstående och blodsprängda igen och jag har allt oftare svåra skakningar i händerna. Jag mår illa, har ont i magen och kräks och får stora blåmärken på kroppen. Det luktar ammoniak när jag kissar och det är både skum och blod i urinen. Jag kissar mindre och mörkare för varje dag och blöder överallt, även i näsan som jag aldrig gör. Min mens som upphört är tillbaks som Stockholms blodbad. Jag läser på bipacksedeln till min medicin och undrar om det är biverkningar? Det står ingenting om det där? Då måste det bero på något annat? Jag börjar fundera på om det är något fel med det nya medicinen för sköldkörteln? Det var en ny burk sist jag hämtade ut den och jag hade haft kraftiga buksmärtor, huvudvärk och flera nässelutslag efteråt som inte gick över. Eller så är det för hög dos? Jag känner igen symptomen med ögonen och skakningar från när jag insjuknade första gången. Jag kunde knappt jobba längre för jag såg inte siffrorna.
-Hej Anna! Vad kul att se dig! Hur mår du? Säger sjukgymnasten och kramar mig hårt när jag kommer och ögonen glittrar.
-Hej! Detsamma! Ja, det är lite si och så just nu, svarar jag berättar om mina symptom och min skepsis till att axeln kommer bli bra av tabletter och gymnastik.
-Ta av dig dina kläder och lägg dig på britsen säger han och jag tittar på honom och tvekar lite, aningen blyg att klä av mig då det varit laddat mellan oss några gånger. Jag lägger mig på mage på britsen och han knäpper upp min BH och börjar varsamt palpera ryggen och fråga var det gör ont. Han sätter på regnskogsmusik och börjar massera mig försiktigt med olja. Det är riktigt behagligt och jag slappnar av fullständigt. Känslan av beröring på kroppen är underbar och jag ryser av välbehag. Det känns som jag vaknar till liv igen. När han masserar insidan av mina lår gör han det med mycket känsla och det är nästan sensuellt. Efter en timme är jag helt mosig och mascaran har flytit ut av tårarna som runnit och håret blivit rufsigt och fått på sig lite kokosolja.
-Till nästa vecka vill jag att du tränar att lyfta din rygg och dina armar på detta viset, säger han och visar en övning för axeln..
-Okej, säger jag och får med nöd och näppe på mig mina kläder. Han tittar mig djupt i ögonen när vi säger hejdå. Jag promenerar till tunnelbanan och tar röda linjen till butiken. Mitt huvud är blankt efter en timme av djup visualsierings-meditation till musiken. Jag hade varit en örn som flög över Amazonas och en vattendroppe som flöt längs floden. Munkarna kan halvera hjärtfrekvens och andning så det motsvarar ett däggdjur i ide och flera timmars djupsömn. Tio år hade jag tränat och på mindre än en minut gick det oavsett om jag satt i bilen, på tunnelbanan eller yogamattan. Av någon anledning gick det tyvärr inte att använda samma teknik för att somna, vilket var anledningen att jag börjat när jag inte sov. Jag funderade på att gå nån kurs i självhypnos? Mina sömnsvårigheter eskalerade när hälsan brakade. Det var en mycket farlig och ond cirkel jag inte ville hamna på botten av igen, likt Dantes inferno. Hur många cirklar av helvetet hade jag varit i?
Olof hör av sig på Facebook och undrar om jag ska hänga med till Cafe Opera på fredagen? Det är sista för säsongen och vore roligt att gå. Jag berättar som vanligt att jag inte har en aning om hur jag mår men om jag inte är helt död följer jag gärna med. Vi kan ju äta gott och ta det lite lugnt. Det är ingen tvång att dansa även om dopaminet i min kropp brukar få en kraftig rush av musiken och stämningen. Ibland är det det som behövs för att inte bli sjuk. Ibland är det för mycket för en redan sjuk kropp och kan göra att man är helt död en vecka eller mer efteråt. Jag vet aldrig vilket det blir.
Vi får en fantastisk kväll och Olof undrar om jag vill fira midsommar hos hans syster? Vi var hos min mammas pojkväns hus tillsammans med min son och hans flickvän förra midsommarafton och det hade varit väldigt trevligt. Efteråt hade han följt med och dansat tango på Grönan.
På midsommarafton möter jag upp honom vid bussen och vi tar bilen till hans syster. Hon bor på landet i en röd timrad sommarstuga med vita knutar och underbar trädgård. Jag får träffa hans äldre far och systerbarn och deras respektive. Vi har en riktigt trevlig eftermiddag och jag känner mig hyfsat pigg. På kvällen rundar vi av och åker till dansskolan för att dansa salsa och Kizomba. Det är första gången han är där med mig. Olof är i sitt esse när vi inleder med salsa. Det känns oerhört bra. De andra stirrar på oss och undrar säkert om vi är ihop? Det ser säkert så ut för vi är jämt tillsammans och beter oss som ett par. Efter ett par danser byter vi till Kizomba.. Till riktig kizomba musik känns det lite futtigt med vår fusion från Cafe Opera. Olof kan inte alla de avancerade turer som finns och jag försöker mig på att få honom att föra några turer. Han säger att han ska gå en kurs och lära sig. När det börjar närma sig midnatt är det dags för mig att gå och Olof följer mig till butiken. Han vill gärna följa med in men jag hoppas på David. En gång hade vi kysst varandra och jag hade inte varit beredd på hettan och intensiteten i den. Det var livsfarligt.