Jaqueline var den enda av mina vänner som visste vad som hade hänt förutom Marianne. De hade övertalat mig att jag måste lämna Richard. Jag kastade bort mitt liv på det sättet, levde i fångenskap. Dessutom skulle han säkert komma över det till slut. Jag hade inte varit så säker på det eftersom jag räddat honom två år tidigare. Jag hade slutligen  fått nog när jag kommit på honom att chatta med sin älskarinna på vår semester och lämnat honom och flyttat till min väninna. Det var en mardröm i fyra veckor innan jag gav upp och flyttade hem.

Jaqueline hade varit lika chockad som jag. Vi hade nyligen delat stuga tillsammans i på dansveckan i Västervik med Robins pappa…Jag talade med Jackie och sa att jag behövde åka hem. Hon hade lovat att bo tillsammans med mig och vara mitt stöd när jag åkte dit. Vi åkte var sin bil. Det kändes egendomligt att se huset och att gå in där och känna närvaron av honom och mitt liv som inte existerade längre. Allt var ställt på ända. Jag gick runt och kollade allt i huset. Det såg ut som om inget hänt och jag väntade bara att få se Richard i soffan framför TV.n med datorn i knäet precis som vanligt. Jackie och jag slog oss ner i soffan framför den ena öppna spisen och jag hällde upp vin till oss.

-Allt känns så overkligt. Det är som en mardröm jag tror jag ska vakna från när som helst. Men det gör jag inte, sa jag med tårarna rinnande  nerför kinderna.

-Jag kunde aldrig ”se” att han skulle göra det. Jag trodde verkligen inte det, mej jag kan känna att han är här nu och han vill att du ska ha det bra.

-Vad menar du?

-Jag känner hans närvaro här, sa hon jag stirrade på henne och undrade om hon menade allvar?

– Jag har alltid haft den förmågan och min mormor också, så jag har nog ärvt den.

– Jag  är rätt vidskeplig och trodde på spöken som ung. Jag kommer att få betala för det här och kommer inte kunna leva med mig själv heller.  Jag önskar jag kunde vrida tillbaka klockan och inte lyssna så mycket på andra.

– Säg inte så Anna. Han vill att du ska det bra.

– Jag vet inte. Jag undrar om det var för att hämnas? För att få sista ordet?

– Det tror jag inte.

– Han var lite sån. Ingen skulle få vinna över honom.

Det var svårt att sova den natten. Jackie var också illa berörd och tyckte det kändes som att han var kvar i huset. Hon föreslog att vi skulle åka hem till hennes brors lägenhet då hon hyrt ut sin etta i stan till turister och brodern var bortrest..

– Men jag varnar dig, han är lite av en samlare och har kartonger och tidningar staplat i hela lägenheten. Mina kläder hänger ovanpå allt på en tvättlina i vardagsrummet och badrummet.

– Ingen fara, sa jag. Min mamma är likadan. Hon har också alla kläder hon använder utanför sina garderober för dessa är fulla av gamla kläder hon aldrig rensar ut.

– Då åker vi då. Följ efter mig bara. Jag stannar och handlar lite hämtmat i centrum så visar jag vart vi kan parkera sedan.

Rätt trötta stapplade vi in i lägenheten. Det såg ut som en zigenare bostad eller något. Det var så kaotiskt med Jackies trosor och andra kläder som hängde rakt över soffan på en tvättlina och all annan bråte överallt och ovanpå det Jackies och min situation att jag bara brast ut i skratt.

– Du skulle sett mig häromdagen när jag bröt mig in i min egen lägenhet! Försökte hon få fram emellan skratt attackerna som gjorde att hon kippade efter luft.

– Va?

– Jag hade låst mig ute och var tvungen att komma in i lägenheten. Jag knackade på hos grannen och bad om en stålgalge. Sedan monterade jag bort brevinkastet och lyckades öppna inifrån.

– Du skojar?

– Näe, du skulle sett grannens min. Jag hade extremt bråttom och var nästan manisk.

– Det känner jag igen,  sa jag fnittrande.

Vi flippade ut totalt över allt elände och jag skrattade så tårarna rann och skvimpade ut vinet i soffan pga något som låg i vägen. Jackie skrattade också och slet av det ljusa sofftyget och gick in i och handtvättade det i badkaret. Sen hängde hon det på strecket ovanför våra huvuden bredvid trosorna. Hennes liv var nästan lika kaotiskt som mitt. Hon var både uppfinnare, fotograf och modell och sålde sina produkter på mässor i halva Sverige. Hon hade också precis brutit upp från en lång relation som inte gav det hon ville ha; barn och kärlek. Nu letade hon efter det febrilt. Precis som mig.

– Jag tänkte prova en ny tablett jag fått, Jackie. Det är mot panikångest men jag är väldigt rädd att prova tabletter utan att någon annan finns där om något skulle hända

– Vad är det för tablett?

– Det är Sobril, jag fått av läkaren. Om jag slutar andas eller så får du ringa 112.

– Okej. Det är nog ingen fara, sa Jackie och jag svalde tabletten och relativt fort försvann verkligheten in i en dimma.

– Du får inte dricka något mer vin nu! Du ser helt borta ut Anna! Sa Jackie såg rädd ut.

Jag kände själv att något hände med kroppen jag inte känt förut av de vanliga sömntabletterna. Jag hade ”bara” druckit ett glas vin. Det räckte tydligen. Det kändes bra att veta att Jackie fanns i närheten ifall något hände. Robins pappa hade ju funnits där förut. Jag var rädd att jag skulle överdosera tabletter och vin och att göra Robin helt föräldralös och det fanns inte på min karta. Även om önskan att avsluta det hela poppade upp i huvudet allt oftare.

Jag tittade återigen ut genom flygplansfönstret och försvann i funderingar. Jag hade fått ganska bra kontroll på mitt tablett- och alkoholberoende och känslan av att inte orka fortsätta hade lagt sig när det mesta av dramat med männen lagt sig.

Dagen efter åkte Jackie och jag till lokalen jag nyss köpt. Den var bara halvt inredd av Richard och mig. Jag behövde lägga klart golvet , dra mer el, sätta upp hyllor,  belysning och en kassadisk och hitta ett billigt kassasystem med kortläsare. Jag hade bett Jackie om inredningshjälp. .

– Den är ganska liten och mörk men kan nog bli mysig om man gör det rätt, sa hon.

– Mm, jag funderar på orientaliskt tema med rött och guld och sen ekmöbler?

– Kan nog bli bra.  Ska du stå här själv sedan?

– Nej, det har jag inte tid med. Jag måste hitta någon till det också. Jag måste hitta kunder till vinet, chokladen och kaffet som har kommit nu.

– Det låter som att du har en hel del att göra?

-Mm. sa jag och suckade.Jag har massor för en bokföringskund nu också  som måste bli klart och så måste jag ordna med begravningen och renovera klart huset hemma.

– Du får prioritera Anna. Det låter lite mycket.

– Mitt stora orosmoln är att jag inte vet vart han skall begravas? Det finns tre alternativ, i hans hemstad bredvid hans far han inte stod särskilt nära.

–  Varför då?

– Han drack ihjäl sig och hade slutat träffa oss.

– Sånt sätter sina spår.

– Richard var mån om att hälsa på honom innan Robin föddes, men kunde inte förlåta att han höll sig borta och inte ville träffa sitt eget barnbarn. Jag tror att pappan skämdes helt enkelt och ville få ordning på sitt liv först.

– Vem vet?

– Alternativ två är kyrkan i den församling vi geografiskt tillhör som Robin och jag själv döpts i och mina kusiner har gift sig. Det är också nära för oss att besöka.

– Det låter ju bra?

– Problemet är att jag inte vet om jag klarar att stå där och höra tågen åka förbi när det var där det hände.

– Nej,  det låter inte bra. Vad är alternativ tre?

– Mormors familjegrav. Men jag vet inte om det finns plats och då måste jag ringa mamma

– Kan du inte det då?

– Har inte pratat med henne.

– Men du har väl berättat vad som hänt?

-Nej.

– Varför inte?

– Vi har inte pratat med varandra på flera år.

– Varför?

– Om hon vill ha oss i sitt liv får hon ta kontakt och visa det. Hon anklagar mig för allt möjligt och när jag försöker ställa upp får jag en utskällning.

– Varför?

– För att jag sagt att hon har problem med alkohol.

– Har hon det?

– Sist jag pratade med henne var hon berusad mitt på dagen. Hon hade ringt när jag satt i ett styrelsemöte på vårt företag och varit väldigt upprörd och grinat i telefon och bett mig komma omedelbart till landet. En släpkärra skulle jag också ta med så hon kunde slänga all skit.

– oj då

– Jag tyckte synd om henne  då hennes bror nyligen dött av tarmvred bland annat. De hittade både det ena och andra vid obduktionen, inklusive fel på sköldkörteln som jag själv fått diagnos för, säkert tio år för sent. De hittade honom liggandes på golvet en bit från telefonen han antagligen försökt nå.

– Va läskigt.

– Ja, och läskigt att de hittar en massa när man redan är död, men när man lever verkar det väldigt  svårt ibland.

– Mm

– Hon var helt utom sig när jag kom till hennes land och sa att det varit vandaler där. Vi gick in i huset som var en katastrofzon med välta blomkrukor och annat vid fönstren, resten var hennes egen röra med kassar och bråte. Till slut hittade vi ”vandalen”, en död liten ekorre. Mamma tyckte så synd om den och grät.  Sedan blev hon jättearg för att jag inte hade med mig en släpkärra hon begärt i telefon för att hon skulle slänga allt på tippen. Och så började hon dra upp gamla historier om när jag bett en pojkvän till henne att ta hand om henne och ta det lugnt med alkoholen. Hon tolererade inte det. Hennes alkoholintag fick inte nämnas eller om det var att jag tilltalat hennes pojkvän?

– Alkohol är ett väldigt känsligt ämne för alkoholister. Vissa förnekar det själva.

Som på beställning kom flygvärdinnan och frågade om jag ville ha mer vin?

– Nej tack! Svarade jag och tänkte på mitt eget beroende. Jag ville inte hamna på lokala pizzerian. Naturligtvis hade jag varit tvungen att ringa mamma. Jag förklarade att jag måste ordna med begravningen och undrade om det fanns plats i vår familjegrav ?

-Det måste jag kolla. Men hur är det med dig? Hur är det med Robin? VARFÖR HAR DU INTE RINGT?!!

– Det har varit så mycket med allt, mamma.

– Hur är det med Robin och hans mamma?

– Robin säger att han mår bra. Han är med sin flickvän och sina vänner. Hans mamma mår riktigt dåligt tror jag.

– Du måste komma hit Anna.

– Nej, jag hinner inte. Jag måste jobba och sen dansar jag för att slippa tänka och ha en chans att sova. Om du vill träffa mig kan vi ses på La Isla. .