35 Plikten kallar

Det börjar dra ihop sig för moms-redovisning. En vecka till har jag suttit stilla och att ge sig ut igen vore verkligen inte smart. Min snälla ängel ber mig stanna hemma men ” jobbet kommer först” skriker den andra och det är så inpräntat i medvetandet av mina föräldrar att jag knappt ifrågasatte det.

-Hej Anna! Hur mår du ? frågar de när jag tagit mig kommunalt hela vägen dit.

-Det känns som jag ska kollapsa när som helst, men jag måste göra momsen.

– Den kan vänta, svarar de oroligt.

-Jag försöker i alla fall, säger jag och går till mitt rum och börjar bokföra fakturor. Efter en stund dyker en kund upp när jag är helt själv på kontoret. Jag ber henne återkomma men när hon blir irriterad går jag runt och visar henne allt och försöker övertyga henne att välja det kök hon fallit för först. Det var mycket pengar det handlade om och efter en timme har hon bestämt sig. Jag är helt svimfärdig och behöver kaffe. Jag hinner knappt dricka ur innan magen och kroppen slår bakut. Helt matt lägger jag huvudet på skrivbordet och försöker vila och få kraft att fortsätta. Jag orkar knappt sitta i stolen. Jag börjar ladda ner ett program från internet men hinner inte installera det innan jag tvingas lägga mig på golvet i framstupa sidoläge, När jag inte repar mig ringer jag Olof som jobbar i närheten. Han kommer när han slutat.

– Men Anna! Hur mår du?? Han ser väldigt orolig ut.

-Ja, det är inget vidare. Jag har ont i magen och kan inte andas om jag sitter upp. Jag behöver hjälp med datorn så jag kan göra klart momsen hemifrån.

Han försöker hitta programmet jag laddat ner och förstå vad jag menar men det går inte riktigt. Han är frustrerad och säkert stressad och orolig.

-Jag tror inte jag bör röra mig mer idag och funderar på att sova här på din luftmadrass.

-Jag kan hämta den om du vill? Och kuddar och täcke och allt du behöver!

-Jätte gärna Olof!

– Porten gick i lås bakom mig Anna, ringer han och säger när han gått.

-Aj då. Då får jag vänta till min kund kommer tillbaka.

Under tiden ringer jag 1177 som kopplar mig vidare till 112 när de hör att jag knappt kan andas och prata.

– Min tunga är alldeles kolsvart och jag kan knappt andas, Kan det bli så av kortison? Jag tog nog en överdos imorse med en ny burk.

– Vi ska kolla med giftcentralen. Men det har vi aldrig hört, svarar sköterskan i luren. Efter en stund återkommer hon. Nej, att det skulle bero på kortison tror vi inte. Vi vill skicka en ambulans.

-Det går inte. Jag är ensam hos en kund och porten är låst utifrån och jag kan inte resa mig

-När kommer de tillbaka?

-När som helst tror jag.

-Okej. Ring då eller be dem köra dig till sjukhuset.

-Vi måste ringa en ambulans Anna! Säger kunden bestört när han hittar mig på golvet och fått höra att jag legat så i timmar.

-Nej, jag vill inte.

-Men låt mig åtminstone köra dig till sjukhuset?!

-Nej, inget sjukhus för mig. Men du får gärna köra mig till en vän som bor i närheten?

-Du måste till sjukhus Anna! Säger han när han långsamt hjälper mig ut till bilen.

– Nej. Kör mig till min vän bara så kan åka sen om det behövs, säger jag och öppnar fönstret för att få syre. Han är uppenbart oroad över att jag kämpar med andningen och ser ut att tuppa av när som helst. Olof kommer ner på gatan och möter oss och hjälper mig in i lägenheten. Jag stupar i hans säng och tar ett andetag i taget och glider in i sömnen. När jag vaknar har Olof gått till jobbet. Under lunchen kommer han tillbaka då han bor nära.

-Hjälper du mig till tunnelbanan, Olof? Det är bråttom om jag ska hinna med min direktbuss? Han tar mig i armen och vi går så fort jag kan.

-Vi ska längst bak i vagnen så vi kommer närmast utgången, säger Olof som börjar gå på perrongen

-Är du helt säker på det Olof? Säger jag och vill helst stanna.

-Ja, jag har åkt den här turen massor av gånger säger han. När vi går på tåget fortsätter vi genom vagnarna i farten.

-Vänta, jag måste sitta Olof. Det här går inte. Jag har jätte ont.

– Olof det är HELT FEL SIDA!!? Utbrister jag förskräckt när vi kliver ur tåget..

-Jag är ledsen. Jag trodde det.

-Jag har ju inte en chans att hinna med bussen! Svarar jag och innan PTS en stänger ner det som är kvar av kroppens verksamhet hinner jag tänka att aldrig mer lita på någon annan än mig själv. Mitt liv var beroende av det.

– Vi går upp här vid Hökens gata, säger Olof så kan vi gå till Slussen och ta taxi..

-Det är långt ner till Slussen därifrån Olof, säger jag och tänker att vi borde ringa en taxi.

– Vi har inget annat val, svarar han och mödosamt tar vi oss ner till Södermalmstorg. Jag försöker kliva in i taxin utan att vrida på magen, vilket är omöjligt.

– Nej Olof, jag betalar svarar jag när han lämnar sitt kort till chauffören för att betala i förskott.

-Kommer inte på fråga, Det är mitt fel att du missade bussen. För att han ska må bättre och känna sig mindre skyldig låter jag honom betala. Annars skulle jag aldrig stå i skuld till någon. De flestat vill ha betalt på ett eller annat sätt.

Jag tog mig ur taxin och in i huset och la mig i sängen och kippade efter syre med bultande hjärta. Med Robins hjälp får kunden igång fjärr-programmet och dagen efter tog jag ut journaler och stämde av mot kontoutdragen jag tagit med. Jag satt dubbelvikt i stolen med fötterna på bordet och kunde bara använda höger arm. Det stretade i magen när jag lyfte den vänstra.

Till slut fick jag in en deklaration. Om den behövde rättas skulle det knappast bli några högre straffavgifter. Jag hade fått 30% och betalt 30 000 kr i när jag missat att föra över ingående balanser och rättat det bara veckor efteråt vid bokslutet. Det var mitt i kaoset med Rafael och aborten. Såna katastrofer hände mig varje vecka just då och var inget ovanligt.

Det var besvärligt att sova och att hitta en bra ställning. Att vända sig om utan att vakna av smärta var omöjligt och svårt att somna om. Kortisolet ökar av stress och smärta och håller en vaken. På morgonen tvingade jag mig upp i tid och hällde i mig kaffe för att få gå på toa. Jag levde återigen på nästan flytande föda så det skulle kunna ta sig igenom tarmen utan att det gjorde alltför ont. Varje morgon när tarmen rörde sig fick jag smärtor så jag tappade känseln i höger kroppshalva och nästan svimmade. Det kunde också komma när jag åt mat på andra tider men just på morgonen var det värst. När jag låg i framstupa sidoläge igen för att kunna andas tänkte jag på Robin som jag lovat ta mig till sjukhus om jag inte blev bra.

-Hej, det är något med min mage som är fel, sa jag när jag ringde 112. Jag kan inte äta och dricka eller röra mig utan att få ont och svårt att andas.

När ambulansen kom efter några timmar hade andningen och pulsen lugnat sig. De körde mig till SÖS där jag nästan blev helt ignorerad. Under protest verkade de ta blodprover. En ung ST läkare kom till slut och klämde hårt på min onda mage. Att jag hade Ulcerös Colit i journalen ingav visst hopp.

– Kan det vara bukspottskörteln? Eftersom jag inte kan äta eller dricka normalt?

-Den sitter inte där du sagt att det gör ont, sa hon irriterat och sen gick hon och kom inte tillbaka och ingen annan heller. Jag väntade i timmar på britsen och hade inte ätit sen morgonen. När jag frågar en sköterska fräser hon att jag kan gå själv och behöver röra på mig.

-Det är snart din tur, svarade mannen grinigt i receptionen när jag hasat mig ut och frågat hur länge det dröjer? Utmattad och hungrig gör jag ett nytt försök flera timmar senare, den grinige mannen tittar motvilligt upp.

-Du kommer att få vänta hela natten till imorgon bitti. Vi får in nya patienter hela tiden och du är inte prioriterad, svarar han och tittar på mig som om jag upptog deras dyrbara tid.

– Då åker jag hem nu, sa jag och stirrade chockat på honom. Hur kunde de göra så? Kunde de ha oerfaren personal bedöma akuta tillstånd som buken? Min moster och morbror hade dött av det inom några minuter och det här var inget man chansade med.

-Det får du inte utan läkarens tillstånd.

-Det gör jag i allafall, svarade jag. Jag skulle inte klara en sömnlös natt på denna brits och de skulle säkert skicka hem mig utan röntgen ändå.

-Då skriver jag i din journal att du avvikit.

Det kändes som jag rymde från fängelset. Jag gick dubbelvikt långsamt till receptionen och bad dem ringa taxi.

-Stationen är utanför, svarade en person utan att reflektera över att jag knappt kunde gå.

Jag gick ut på gatan och där fanns ingen taxi. Långt uppe i backen tyckte jag mig urskilja några bilar. Det var en bra bit att gå. Kallt och blåsigt var det också. Det var med stor vilja och irritation jag tog mig uppför backen. När jag kom hem var jag mer död än levande.

Jag blev snabbt värre efter sjukhuset och efter några dagar ringer jag vårdcentralen för att försöka få en remiss till röntgen. Läkaren vill inte ge någon remiss för det men kan skicka en till min tarmdoktor och han skriver ut omeprazol för magsår och ordinerar ett blodprov istället för utandningstest som är säkrare.

Tveksam till att omeprazolen kan hjälpa tar jag den och känner nästan genast när saltsyran neutraliseras hur bacillerna förökas och har världskrig i magen. Den bubblar och tarmarna vrider sig av alla gaser de producerar. Det är omöjligt att få någon sömn och magen brinner och febern stiger. Jag försöker ta livet av dem själv och vet att jag måste ha saltsyra i magen men samtidigt har de troligen redan orsakat blödande magsår så jag måste ta dem. Nu har jag inte bara smärta i tarmen utan hela magen som brinner som eld på nätterna som får hjärtat att rusa och ge mig andnöd och feber.