In the arms of the angel… fly away from here…  and the endlessness that you fear

Dagarna går och jag blir värre och värre. Jag har så ont att jag knappt sover överhuvudtaget. Efter en vecka är jag så desperat att jag tar mer vin och tabletter i gryningen när jag inte somnar om. Ibland får jag ett par timmar till. Oftast blir dagen en mardröm också. Min kropp är så slut att jag ligger i sängen dygnet runt. Jag orkar knappt prata i telefon längre. Både Anton och mamma blir vansinniga när jag inte svarar. Jag vet inte vad jag ska säga? Jag skickar oftast sms istället att jag är trött och vilar. Mina vänner tjatar återigen om att jag måste söka akut igen. Jag åker kommunalt in till St Görans sjukhus som är min sista chans. De kanske inte kan läsa i min journal som de andra kan? Den unge St läkaren undersöker mig grundligt. Jag söker för både magen och huvudet och att högersidan av kroppen domnar bort varje dag. När hon går igenom min medicinlista och frågar om det stämmer gör jag bort mig. Jag vet att läkare blir vansinniga om man ljuger om den.

– Zyprexa också. Men jag har inte hämtat ut den! Och kommer aldrig att göra!

– Ja ha, det såg jag inte, säger hon och går. När hon kommer tillbaka är det med två alvedon och en mugg vatten.

– Här har du för magen, säger hon och är högröd i ansiktet och darrar på rösten. Uppenbarligen är jag hennes första ”TPL” ( tomtar på loftet) patient. Jag tar en taxi hem igen. VARFÖR hade jag låtit mig övertalas till detta från början? Hade jag suttit still hade haft haft en chans. Nu fanns ingen återvändo när allting väl gått upp. Dagen efter har jag en telefontid med husläkaren. På något sätt vet hon att jag inte hämtat ut min medicin och är väldigt upprörd.

– Du måste ta din medicin Anna! Det är jätteviktigt! Lova mig det! Du måste få sova!

– Okej, mumlar jag och undrar om det är sant att det är så viktigt? Jag lägger på. Mamma ringer och undrar vad som sagts.

– De tjatar på att jag ska ta den där medicinen. Det kommer jag aldrig att göra.

– MEN DU MÅSTE JU SAMARBETA ANNA! Skriker hon nästan i telefon.

– Hur menar du nu?

– Ja du får ju ingen hjälp annars! Du måste hämta ut medicinen fattar du väl?! De ser säkert om du inte gjort det.

Jag lägger på och ringer Anton.

– Jag vet inte vad jag ska ta mig till Anton? Det här går inte längre.

– Men du kan inte hämta ut den där skitmedicinen. Jag har kollat upp den. Den har tagit livet av hundratusentals människor i USA. Det är värsta skandalen och den har blivit förbjuden därför de har manipulerat sina studier och mörkat biverkningarna.

– Om jag inte gör det får jag ingen hjälp.

En vecka senare har jag ett inbokat besök hos husläkaren. Sven skjutsar mig dit och jag kan inte gå upprätt och ser hemsk ut av sömnlösheten. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga?

– Jag kan inte hjälpa dig med magen. Då får du söka akut i sånt fall.

– Det har jag ju redan gjort.

– Vi kan boka in en koloskopi om du vill.

– Det har jag redan gjort. Jag tror det vore bättre med magnetröntgen.

– En koloskopi kan du få eller inget alls. Sen vill jag att du tar hjälp av Mobila akuta teamet.

– Va?

– De kan hjälpa dig.

– Hur då menar du?

– Med allt du behöver hjälp med. De kommer hem till dig.

– Nej. Jag vill inte ha någon kontakt med dem. Det kommer stå i min journal och sen får jag ingen hjälp alls sedan.

– Jo, nu bestämmer jag det och ringer dem på en gång så får de komma till dig redan ikväll.

– Nej säger jag.

Hon ringer upp iallafall trots mina protester och hänvisar dem till diagnosen överst i min journal. Jag kan mycket väl lista ut vilken diagnos de satt.

– Här, du får prata med dem själv, säger hon och räcker mig luren. Jag lyckas avvärja att de skall komma hem till mig under kvällen och lovar att prata med dem imorgon på telefon. Jag tar mig ut till Sven i bilen och på vägen hämtar vi ut medicinen. Den kostar nästan sjuhundra trots förmån. Herregud? Det var väl inte knark? Sen ringer jag mamma som jag lovat.

– De tror mig inte! De kommer att låsa in mig och det kommer jag aldrig överleva! skriker jag nästan hysteriskt när jag berättat om mobila akuta teamet.

– Nej då! De vill bara hjälpa dig! Du måste ju prata med någon Anna!

Jag lägger på. Jag är för upprörd för att kunna prata. Kunde det verkligen gå till så här? Riskera att bli inlåst om läkarna inte trodde på att man var sjuk?

– Om polisen kommer ikväll så har jag åkt till min pappa. Förstår du det? säger jag uppfordrande till Sven och stirrar på honom.

– Lugna ner dig nu Anna, säger han.

När kvällen kommer är jag nervös och pratar med Anton igen. Jag vet inte vem jag ska ringa. Mina föräldrar kan jag inte prata med och inte mina vänner heller. För dem är jag fräscha Anna som dansar på Café Opera. Vi pratar oftare i telefon nu. Jag måste prata med någon annars blir jag tokig på riktigt.

När morgonen kommer är jag desperat. Jag orkar verkligen inte längre. Jag tar fram asken, pillar ut en tablett och försöker halva den med en vass kniv. Enligt internet ska man bli som en zombie. Efter några timmar sjunker jag in i zombielandet. Jag är vaken men ändå helt borta i en värld mitt emellan. Det är underbart. Hjärnan är helt avstängd för första gången på evigheter. Nästan som PTS faktiskt?  Tänk vad kroppen var finurlig? Den hade egna strategier för att hantera kriser. Varför kunde den då inte låta mig få sova? Hela dagen går och jag är helt borta.