30 Hej då butiken

Nästan åtta timmar senare vaknar jag helt utvilad. Jag känner ingen panik eller stress alls utan är tacksam att jag fick sova så länge, Jag kokar lite kaffe och fixar varm choklad och gröt. Olof kommer in i bara kalsongerna med håret stående åt alla håll.

-God morgon Anna! Har du fått sova?

-Som en prinsessa, svarar jag nöjt.

Efter frukost åker vi till butiken och börjar packa det sista och städa. Efter en stund parkerar Jackie sin pick up utanför fönstret.

– Hej! Säger hon. Jag kunde inte sova och kan lika gärna komma hit och hjälpa till. Jag behöver något annat att tänka på än min sjuka mor.

-. Du får gärna hjälpa till, svarar jag tacksamt. Jackie tar frenetiskt tag i köket och tömmer allt i kylen och alla lådor och torkar allt. Hon har ett fruktansvärt tempo och är extremt fokuserad. Det är hon alltid vad hon än gör och jag avundas henne det. Hon får saker gjort dubbelt så fort och bra som alla andra. Hon har säkert ADHD tänker jag.

-Ni kan låna min bil om ni behöver. Olof kan skjutsa hem mig så kan ni ta den sedan.

-Tack gärna! Volvon är redan full.

Städningen och packningen går som en dans med Jackies hjälp. Jag är inte det minsta stressad och känner inget i huvudet, ingen metallsmak i munnen. Jag luktar inte aceton eller ammoniak heller som jag gjort mycket som inte är bra och kan bli farlig ketoacidos om man har problem med insulin och blodsockret. Jag hade året innan sökt för mina symptom med törst, stora urinmängder, dimsyn och skakande händer utan att få gehör. ” Det lät inte som diabetes” sa läkaren trots att det är exakt så.

-Nä nu tror jag det börjar bli dags att ge sig om vi ska packa in allt också. Jag ska tillbaka hit imorgon och lämna nycklarna och då tar jag det sista och bordet som är kvar.

Olof tar Jackies bil och jag tar Svens Volvo och så åker vi iväg, En halvtimme senare är vi framme och börjar packa ur bilarna. Vi har också en stor presenning på tomten med möbler och annat som också behöver packas in och börjar med att trycka in bäddsoffan jag nyss köpt. Sedan trycker vi in allt som går där det finns plats. Jag försöker ha någon slags struktur med vilka förråd som innehåller vad och när Olof ställer färglasern i jordkällaren slår jag bakut.

-Inte där! Den ska till elektronik rummet!

-Det var trångt där.

-Men gör lite plats då, säger jag utan att försöka låta irriterad över hur svårt det kan vara? Olof springer som en skållad råtta och jag försöker dirigera vilket av alla förråden allt ska till.

-Jag måste nog åka nu Anna, så Jackie får sin bil. Klarar du det sista själv?

-Absolut! Kan du tanka innan du lämnar tillbaka den? Så betalar jag dig sen?

-Självklart Anna, säger han och ger sig iväg. Jag fortsätter nästan lättad med det sista för jag kände att jag behövde ha koll på vart allt tog vägen. När jag kommer in i min lilla lägenhet har jag flera kassar med viktiga prylar och kläder med mig. Jag förstår inte vart jag ska få plats med allting? Jag hade ju haft två hem och dubbelt av det mesta. Klockan är knappt åtta och jag är helt slut men känner ändå att jag vill utnyttja tiden att träna. Min snälla ängel på axeln säger att jag är för trött och borde vara nöjd med dagen och kommer somna ändå, men jag ignorerar den fullständigt. Jag sätter igång min spellista på datorn och kör hela programmet. En timme för mycket. När det är avklarat värmer jag maten och tar vinet och sätter på en serie och tar min tablett punktligt. Den tar inte. Jag är inte avslappnad och går jag igenom alldeles för många händelser de senaste dagarna. Jag vrider och vänder på mig och svär över mitt beslut att träna när kroppen sagt nej och att jag inte avsatt tid att bearbeta allt som hänt de senaste dagarna. Det visste jag ju att hjärnan skulle göra ändå när jag lagt mig. Det får bara bli läsning framöver som jag gjort i butiken..Det är mindre stimulans för hjärnan än TV och den kan vandra iväg i egna tankar om den har behov av det.

Vid fyra snåret tar jag frustrerat en tablett till trots att jag lovat mig att trappa ner på pillren. Tack och lov kommer John Blund en liten stund och jag har flyttat fram min väckning med minsta möjliga marginal inför morgondagens möten. Några timmar senare stressar jag mig ur sängen och kastar i mig kaffe och stark choklad och hoppas att magen inte är död av sömnbrist och tabletter. Den kämpar tappert vilket försenar mig oerhört. Superstressad kastar jag mig in i Svens bil och kör så fort jag kan. Vid Folkungagatan är det extremt trångt med parkerade bilar där jag ska svänga av. Plötsligt ser jag en lastbil i hög fart komma i min fil och jag vejar automatiskt åt höger. En kraftig smäll hörs och chockad svänger jag in på Östgötagatan och stannar. Det är blankt i huvudet och jag kan inte tänka klart. Efter någon minut kommer en man fram och knackar på rutan. Jag vevar ner.

– Hur gick det?

-Jag vet inte. Jag är lite chockad tror jag.

– Det var oss du körde på nyss, säger han.

Jag kliver långsamt ur bilen. Stirrar på backspegeln som hänger i en tråd och ser att det är en lång repa längs hela bilen.

-Hur gick det för Er? Frågar jag skrämt och undrar om jag haft tur eller otur att ingen blev skadad? Jag bannar mig själv för att ha kört för fort när det slog om till gult.

– Bättre än för dig men det är en liten repa på bilen.

Herregud! Hur ska jag lösa det här? tänker jag febrilt. Jag ska ju vara i butiken nu och snart hos mäklaren?

-Ni har inte möjlighet att följa efter till min butik några minuter härifrån så kan vi skriva papper där?

– Det går bra, svarar den trevlige mannen. På vägen ringer jag mäklaren och förklarar vad som hänt. Vi kommer till butiken och skriver papper och kunden kommer och köper mina bord jag betalat en förmögenhet för. Jag har en overklighetskänsla och undrar hur jag lyckas med allt? Jag höll nästan på att köra ihjäl David och mig också. Jag åker till mäklaren nerför backen och skriver på kontrakten och tar emot kvitton.

-Kan ni följa med till butiken nu? Jag har lite grejer kvar att lasta in i bilen .

-Visst det går bra. Vi ses där vi ska ändå dit.

Vi åker till butiken och jag börjar lasta in ena bordet jag inte fick sålt och några kassar som var kvar.

-Här är nycklarna. Lycka till med butiken!

-Tack! Lycka till du med!

Jag sätter mig i bilen och kör försiktigt hem. Tankarna hopas. Jag är uppenbarligen fortfarande chockad och vet inte vad jag ska säga till Sven. Det här är andra gången jag skadar hans bil. En gång hade det blivit en liten repa i panelen när jag kört virke i bilen. Då hade jag grinat i flera timmar efteråt trots att det knappt syntes. Sven blev förstås bestört men såg att jag var förtvivlad och skällde inte ut mig. Jag ringde hans försäkringsbolag och bokade tid för skadebesiktning, Jag fick en tid på trettondagsafton.

-Men det kan inte vara möjligt? Har ni verkligen lördagsöppet?

-Ja det står så i kalendern i alla fall, säger handläggaren. Jag meddelar Sven och sitter sen apatisk i timmar och klarar inte av att göra någonting. Jag har fullt med kassar som ska packas upp och fullt med bokslut som måste göras. Dagen efter är jag likadan och jag inser att jag fått en släng PTS igen. Allt gammalt kommer upp till ytan så fort något nytt trauma dyker upp. Jag resonerar med mig själv att jag måste låta min kropp och hjärna få läka och bearbeta detta och börja förlåta mig själv för jag klarar inte det här annars. Jag har precis varit sjuk och med nöd och näppe blivit frisk igen. Jag måste klara mig ur det här. Jag gör lite yogaövningar och mediterar flera gånger om dagen. I desperationen ringer jag Julio. Han är glad att jag ringer men trodde att det var slut eftersom jag inte hört av mig och jag hade nog tänkt det men inte hunnit fundera ordentligt.

-Det har varit så mycket med butiken så jag har inte hunnit tänka så mycket.

-Du kan väl komma och hälsa på mig i Södertälje?

-Jag tror inte det. Kan vi inte ta en middag i stan? Det är lite långt att åka och jag vet inte om jag fixar SL just nu?

-Jag vill att du ser var jag bor.

– Okej, säger jag och ger upp, uppfostrad att inte tjafsa emot och säga nej. Dagen efter tar jag bussen till Slussen, tunnelbanan till T-centralen och går till pendeln mot Södertälje. Vi skulle ta samma tåg. På Södra station kliver han på vagnen.

-Hej! God fortsättning! Säger jag och kramar om honom.

– God fortsättning! Han sätter sig framför mig. Jag är stressad över att åka kommunalt och får anstränga mig att konversera. När tåget stannar i Östertälje och blir stående en halvtimme pga växelfel har jag nästan panikångest och vill kliva av. Det är sånt här jag inte fixar, när jag inte kan kontrollera vad som händer och tiden går. Jag hyperventilerar nästan och funderar hur jag ska kunna bryta mig ut? Till sist startar tåget.

Vi kliver av och går och handlar innan vi går till lägenheten. Den är hemsk och det enda som är hemskare är kylskåpet. Varorna där har nästan egna ben och går ut av sig själva. Hur ska jag klara detta? Han är jättesnäll men en sådan här tankspriddhet eller vad det nu är ? Kan man stå ut med det? Jag kryper upp i soffan som ett barn och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen och vad jag vill. Troligen kommer den här mannen inte klara av att ta hand om mig och mina vilda upptåg eller när jag är under isen fullständigt. Jag bryr mig inte längre. Det får gå som det går. Samma undergångskänsla som när Robins pappa dog infinner sig. Min kropp behöver närhet och min själ tröst. Jag har inte så höga krav. Han spelar lite vacker piano och gitarr och bjuder på mat som saknade fantasi och smak och sedan går vi och lägger oss. Det är redan sent. Det blir inte bättre än förra gången och jag inser att detta aldrig kan bli något hur desperat jag än är. Jag har svårt att somna och vaknar stelfrusen. Jag har knappt något täcke. Det har han och jag vågar inte ta det. Jag lyckas ändå sova några timmar på morgonen när han gått till jobbet. Jag skulle kasta extranyckeln genom brevlådan. Med ångest går jag därifrån och åker den långa vägen hem igen. Jag behövde nog vänta någon dag innan jag berättade det.

Dagen efter ringer jag.

-Hej, det är Anna.

-Hej Anna!

-Jag har funderat lite. Jag tror inte det kommer fungera mellan oss.

-Jag har också tänkt och kommit fram till samma, svarade han. En tyngd lättade från mitt hjärta. Tanken att jag skulle göra honom upprörd och ledsen också var mer än jag skulle orka med. Jag ville definitivt inte vara någon som krossade hjärtan med flit.