När fågeln efter ett liv i fångenskap äntligen gjort sig fri, träffar den en hel flock av fåglar och en väldigt speciell som fångar dess hjärta .

Jag träffade Rafael på stans mesta salsa club på den tiden, La Isla. Vi dansade två danser som man brukar och jag tackade för mig. Han var otroligt duktig, men hade inget anmärkningsvärt utseende. Inga breda axlar eller Brosnan/Banderas- look här inte, bortsett från blicken och ögonen som var väldigt intensiva , intelligenta och sexiga. De kunde skifta från kärleksfulla bruna till svarta på nolltid när han fick sina vredesutbrott. Klockan började bli mycket och jag var på väg ” hem”.

– Men hej! Var inte du på La Isla nyss och skulle gå hem? Hör jag en förvånad röst vid sidan om mig. Jag vänder mig om får se Rafael som jag precis sagt hej då till. Hans ansikte sprack upp i ett stort leende.

– Jag skulle bara kolla läget här först. Det är på vägen hem, sa jag och skrattade, lika förvånad som han, eftersom det gått knappt en kvart sen vi sa hej då. Han måste åkt bil precis som jag.

– Samma här, säger han och ler.

– En av mina bokföringskunder har sitt kontor här och låter mig sova där när de är utomlands i sommar. Det är precis runt hörnet här, säger jag och tar honom i armen och leder honom ut på gatan och pekar på ett fönster på huset bredvid.

– Så du jobbar med bokföring?

– Ja, bland annat. Jag håller på att starta upp en annan verksamhet jag drömt om länge.

– Jaha, jag hade en firma förut, men det var krångligt med alla papper så jag la ner det. Men du kanske kan hjälpa mig?

– Jag vet inte. Jag hinner knappt med mitt eget nu . Det är nog tre heltidsjobb jag gör .

–  Hur lyckas man med det?

– Jag vet inte. Man jobbar dygnet runt och så effektivt som möjligt med flera saker samtidigt och tar bort alla tidstjuvar. Jag meddelar dig om jag lyckas, sa jag och log.

– Det låter inte så hälsosamt?

– Nej, det kan gå illa. När jag lejde bort städning för att kunna jobba på söndagarna också kostade det mig massor av tid i slutändan i återhämtning. Det var nog den enda vilan min hjärna fick.

– Man måste vila.

– Det kan man göra när man är död. Det har min mamma lärt mig efter min mormor.

– Du kommer dö om inte annat.

– Det har jag inte tid med. Vad jobbar du med?

– Jag är projektledare inom IT och läkemedelsbranschen.V i tillverkar pacemakers så jag jobbar nära läkarna dagligen.

-Inte mycket till utrymme för buggar där inte? Sa jag ironiskt och önskade att någon skulle komma och bjuda upp mig. Jag var väldigt trött och tyckte han var tråkig. Han ville säkert att jag skulle vara intresserad och imponerad . Min bild var att män inte innerst inne ville ha en korsning mellan Madonnan, fnasket och en vacker prinsessa. Helst lite lagom korkad och hjälplös så de kunde känna sig smarta och komma på sin vita springare och rädda dem från den stora stygga världen…

Jag tänkte på Rafael. Han hade faktiskt räddat mig från undergång även om han nästan orsakade en ny och på senare tid hade jag också börjat drömma om en prins som skulle rädda mig från allt.

– Vilka dagar ska du dansa den här veckan?

– onsdag , torsdag , lördag , söndag hade jag tänkt..

– Jag också, sa han skrattande. Jag har inte barnen den här veckan . Fredagarna är inget bra längre nu när salsakursen flyttat till Clandestino .

– Nä, precis, det är mest merengue och för mycket raggande där, svarade jag. Det var mest ”vanliga” latinos som gick dit och deras salsa var ungefär som vår variant av foxtrot på finlandsbåten. Dessutom hade de alltid målet i sikte, något som faktiskt var rätt ovanligt bland de som levde för dansen.

– Nu måste jag gå, klockan börjar bli mycket, sa jag

– Men den är ju knappt midnatt?

– Jag är som Askungen, måste hem innan tolvslaget, annars kan jag inte somna.

– Då hoppas jag hitta din sko. Jag ska också gå snart. Jag bor i Uppsala så det är en bit att åka.

– Åker du bil?

– Nej, jag kör motorcykel, det går fortast. Har kört sträckan  på 30 minuter.

–  Det låter fort? Då måste du kört minst 150 km/h?

– Nåt sånt ja. Kolla klippet Lone Rider på Youtube.

– okej,  Nu måste jag gå.. Kör försiktigt nu! Det var trevligt att träffas!

Jag gick runt hörnet och tryckte in koden och låste upp porten. Väl uppe i lokalen kändes det nästan som hemma. Jag hade naturligtvis frågat om det gick bra och var rörd över hjälpsamheten. Dessutom var det praktiskt och eliminerade resor, min värsta tids- och energitjuv av alla. Jag behövde ändå vara där nästan varje dag för att få klart deras årsredovisning i tid. Tyvärr fungerade min hjärna inte riktigt ännu. Min doktor hade varnat mig och sagt att den var i chock och jag behövde vila. Jag hade redan gråtit en vecka hemma hos Marianne och varit apatisk utan styrka i musklerna.

Jag hade mött Marianne på en utlandsresa i Grekland . Vi hade båda hade rest ensamma, jag för att jag höll på att braka in i väggen igen och behövde dra i nödbromsen, hon för att hon var sjuk i cancer och behövde komma bort. Men jag hade varit hos Marianne i flera dagar och hon var den sista personen på jorden förutom min son, som jag ville utsätta det här för. Jag visste vad stress, oro och ångest gör för kroppen och påverkar hälsan mycket negativt. Det fanns inte minsta utrymme för oro i hennes redan hårt prövade kropp. Min ångest hade redan enorma proportioner gentemot Robin och hans farmor.

Hos min pappa kände jag mig inte särskilt välkommen när han sagt att jag inte fick stanna med Calle. Det var märkligt eftersom vi sovit där många gånger och nyligen utan att det hade varit några problem alls. Jag tyckte det var ett dåligt valt tillfälle att säga att jag inte längre var välkommen där med hund. Han skyllde på att han fått allergi. Huset är tre våningar och gigantiskt så det fanns gott om plats för mig att vara på tyckte jag. Min mamma var heller inte att tänka på. Jag hade inte ens berättat det för henne. Så jag tog Calle och min väska med kläder jag packat den dagen jag lämnade Rikard och och flyttade in på en bokföringskunds kontor. Hem fanns inte ens på kartan. Jag hade dragit ner en järnridå i huvudet där mina minnen fanns och att åka hem och bli påmind var otänkbart.

Det var inte särskilt lätt att sova på soffan i lokalen trots öronproppar och sömntabletter. Ismaskinerna gick igång titt som tätt och lät som små kärnkraftverk. För att bättra på effekten av tabletterna brukade jag ta ett glas vin till. Jag inbillade mig att de slog på olika system i kroppen eftersom jag blev öm och varm över njurarna efter sömntabletterna. Jag hade använt dem till och från de senaste åren då sömnlösheten blivit så svår att immunförsvaret verkade ha slutat fungera så jag blev sjuk av minsta bacill. Flera gånger önskade jag bara att allt skulle ta slut. Jag orkade inte längre. Det blev som en ond spiral. Jag mådde dåligt i den situation jag befann mig i och arbetade för att fly från den. Ju mer jag arbetade desto mindre förmådde min hjärna att koppla av och desto tröttare och mer deprimerad och mer mottaglig för stress blev jag och ju mindre kunde jag somna.