33 Lite skit rensar magen

Min urinvägsinfektion eller njur strejk blev värre och värre. Vad som utlöst den visste jag inte? Var det för att jag cyklat en mil i minusgrader eller något annat? Det blev värre och värre och febern tilltog alltefter urinen avtog och blev nästan röd. Jag åkte ändå till stan på söndagen trött på att ständigt vara sjuk. Jag tog mig dit med feber och allt. Den sista dansen blev min bästa någonsin med ett superproffs som kunde varit en uppvisning vi övat länge på. Jag flöt på en våg av koncentration och harmoni och det var som poesi på dansgolvet.

Efter det blev jag tyvärr bara sämre och klättrade återigen på väggarna av att inte kunna dansa eller träna. Mitt arbete räddade mig från att bli tokig. Jag ställde in massagen med Sebastian och pratade med Jackie på telefon.

– Du måste kolla att det inte gått upp i dina njurar ANNA! Det är jättefarligt!!

– Jag tror det har börjat ge sig nu. Det har gått två veckor och volymen och färgen är nästan normal.

– Kolla ändå! Lova det! Bad Jackie. Efter det ringde Olof och undrade om jag inte ville komma och hälsa på så de ”kunde få rå om mig lite”?

-Jag vet inte? Jag är snart bra och borde nog inte ge mig ut i kylan ännu och utsätta mig för stress.

-Snälla Anna? Vi kan kolla på film och så kan jag pyssla om dig? Sa han och jag veknade och tänkte på att jag kanske borde lämna urinprov samtidigt som Jackie skrämt upp mig med. Mina njurar var jag rädd om efter sommaren.

– Okej, jag ringer när jag närmar mig.

Det var iskallt och snöstorm ute. Knappast den bästa tiden att med infektion åka kommunalt och vänta på bussen. Det var dessutom långt att gå från motorvägen till Nacka vårdcentral. När jag kommer in är väntrummet fullt av hostande sjuka människor och jag ångrar genast att jag lät mig övertalas till detta. Att hålla andan var inte möjligt. Jag väntar länge och får till slut lämna provet. Det är negativt, precis som jag förstått.

Jag överlägger med mig själv att det smartaste är att ta en taxi till Olof och går ut från porten och letar. Jag hittar inte stationen och kommer fram på baksidan vid en busshållplats nära rondellen. Det står fullt av människor och väntar. Hur långt kan det vara till Slussen? Inte mer än tio minuter? Jag ringer Taxi men när bussen kommer lägger jag på. Det skulle jag inte gjort. Bussen är proppfull av människor som hostar och vi står som packade sillar. Jag får panik av att stå så nära andra människor som hostar. Jag kommer inte klara att bli sjukare än jag redan är. Sommarens trauma är färskt i minnet. Bussen går inte heller direkt till Slussen utan har sightseeing runt hela Sickla och söder. När jag slutligen kommer fram till Olof är jag i upplösningstillstånd och kan knappt föra ett samtal.

– Du har väl sett filmen Rain man med Dustin Hoffman, Olof? Jag är som Rain man just nu. I min bubbla och kan inte prata. Ni får låta mig vara ifred. Jag är ledsen.

Olofs son ser besvärad ut när jag inte är social och stirrar framför mig och gungar lite fram och tillbaka. Jag skäms och önskar att jag inte åkt hit och att hans son inte varit hemma. Jag orkar inte detta just nu. Precis som när jag bröt ihop inför Miguels dotter. Jag vill bara försvinna och vara ifred. Olof är också bekymrad och vet inte hur han ska bete sig.

Dagen efter är jag nästan likadan. Det var rejäl PTS. Urinvägsinfektionen som nyss läkt har också kommit tillbaka. Olofs son åker till sin mamma så vi blir ensamma. Vi tar en promenad ner till vattnet och jag försöker få lite egentid att meditera och göra lite yoga för att få kontakt i hjärnan.. Olof står på avstånd och iakttar mig och jag kan inte koppla av . Vi går till kvartersfiket och sen in och tittar på film. Jag är tom i huvudet och Olof vet inte hur han ska hantera mitt beteende. Han värmer lite fisksoppa jag själv lagat och fryst in och ger mig. Det är rykande hett. Jag tar en stor sked och bränner mig i munnen och lyckas svälja med en hel räka. Det bränner till magen. Efter en kort stund börjar jag må illa och har blodsmak i munnen och kväljningar och spottar blod.

– Usch då det blöder. Jag hoppas det inte är tandköttsinfektion igen. Har ni kvar Corsodylen i badrummet?

– Nej, den har vi slängt. Men jag kan åka till apoteket och handla om du vill?

-Det behöver du inte.

-Men jag gör det så gärna för din skull. Något mer du behöver?

-Nej, Olof. Ingenting.

Efter en timme är han tillbaka. Då har febern stigit ordentligt och jag har fått fruktansvärt ont i magen.

– Olof, jag kan inte andas. Kan du inte öppna fönstren lite?

Han öppnar fönstren trots att det är iskallt ute och jag ligger i soffan och försöker sträcka ut lungorna så det kommer in luft. Jag kippar efter syre. Pulsen rusar återigen och jag fryser fruktansvärt.

– Ska vi inte åka till St Göran? Det ligger ju alldeles bredvid?

– Nej. Jag är för dålig för det, ingen mer akut för mig, det överlever jag inte.

– Är du säker Anna? Olof ser desperat ut.

-Hjälp mig i säng bara och öppna fönstret.

– Grabben är på väg hem så jag måste ta bäddmadrassen bredvid dig men jag väntar tills du somnat.

– Okej Olof.

Jag glider in i sömnen skakande av frossa med svag puls. Efter några timmar vaknar jag av att Olof stänger fönstret och jag har en fruktansvärd smärta i magen. Den är alldeles uppblåst och stenhård och jag har en hemsk törst. Jag dricker massor av vatten, går på toa och sväljer en ny sömntablett och somnar om. På morgonen är jag och lakanen blöta av svett efter nattens feberyra. Olof har åkt till jobbet. Jag lyckas koka kaffe och göra lite choklad. På toaletten när jag torkar mig är pappret fullt av rött färskt blod och det är det även i toaletten. Jag ringer Vårdguiden och undrar hur orolig jag ska jag vara?

– Det är nog ingen fara! Rött blod är oftast bara hemorrojder.

– Såna har jag aldrig haft. Men okej, då hoppas jag på det , säger jag och lägger på utan att nämna mina magsmärtor och min feber kvällen innan och ej heller att tungan är svart. Jag tar mig knappt hem och smärtorna i magen gör sig gällande så fort jag rör mig. Jag berättar för min inneboende vad som hänt och visar min helt kolsvarta tunga. Han ryggar tillbaka och förstår ingenting. Jag måste sitta eller ligga helt stilla hela tiden. Febern är kvar och jag förstår inte vad som händer? Jag ångrar djupt att jag inte litade på min inre röst att stanna hemma. Det gick alltid illa när jag lät mig övertalas till något. Ingen annan visste mer om mig och mitt liv än jag själv. När skulle jag förstå det? Jag var inte som andra och skulle aldrig bli.