Veckan innan Lucia är jag tillbaka i butiken igen och jag tittar ut över kaoset när jag kliver nerför trappen. Det är möbler, grejer och kartonger med ett tjockt lager byggdamm ovanpå precis överallt. Plast skynket verkade inte ha fungerat när de kapade stenplattorna inomhus?

Lagom till Lucia efter att ha jobbat dygnet runt en vecka är städningen klar. Nu återstår bara att meddela omvärlden att butiken är öppen igen och kommer att upphöra. Jag behöver bli av med så mycket som möjligt för att slippa ta hem det.

Tiden för jul närmar sig med stormsteg och en av de stora dansfesterna. Olof och jag skulle gå och han kommer till min butik efter stängning. Med sig har han hittat några vänner som han vill ska köpa julklappar och jag ägnar stressat en timme åt dem istället för att kunna stänga butiken. Jag vet att Olof menar väl, men i detta läge hade två timmars sömn kunna betyda sex timmar i himmelriket och hela världen för mig.

-Jag vaknade fyra i morse och har inte sovit sen dess. Jag måste få lite sömn Olof. Annars orkar jag inte gå på festen, säger jag när jag bjudit honom på vin och önskar att han ska förstå att han bör gå.

-Okej Anna. Ring mig när du vaknar så möter jag dig där sedan, säger han och vi säger hej då. Jag häller upp mer vin, äter lite mat och sväljer en halv Stilnocht. Den tar inte. Efter några timmar av önsketänkande och ångest att missa allt igen ger jag upp och ringer Olof.

-Hej, det är jag.

-Hej Anna! Kunde du somna?

-Nej, det gick tyvärr inte, jag är övertrött. Men jag gör ett försök ändå. Jag ska bara fixa mig lite och sen går jag.

Som en zombie tar jag på mig klänningen Miguel förbjudit mig att använda och tvättar mig snabbt och bättrar på make up och hår. Jag går raskt den korta biten till Mosebacke och lämnar in jackan i garderoben och byter mina skor. Jag får en snabb deja vu till då jag stått där och tvingats presentera Miguel inför flera ex och intresserade som kom samtidigt. Det hade känts som en dråplig fars.

Jag beställer en drink i baren och sätter mig diskret i soffan och kollar vilka som är där. Proffsen kommer som vanligt sist. Efter en stund kommer Olof. Vi dansar lite men min energi är verkligen noll och alkohol tillsammans med Stilnocht har gett mig överslag i huvudet förut. Jag blir extremt fnittrig och står och dansar nästan med benen i kors för att inte kissa på mig av allt jag tycker är lustigt. Hela situationen är som vanligt helt ur proportion för mig. Olof blir bara glad och bryr sig inte det minsta att jag börjar spåra ur. Som tur är bryts det för show och vi sätter oss och tittar. Showen är som vanligt spektakulär och alla dansare och koreografin i toppklass. Jag nyktrar till och inser att det är bäst att tacka för mig

– Go natt Olof. Jag är verkligen helt slut. Det blir ingen mer dans för mig. Du får ha det så roligt.

– Go natt Anna! Va synd att du inte kan stanna. Vi hörs imorgon. Han kramar mig och jag begär ut mina kläder från garderoben. Besviken över att missa festen promenerar jag hem. Jag hade med nöd och näppe fått njuta lite grann av den största, Hot Sala Weekend, då Olof och jag gått på söndagen. Jag hade svävat på moln med en man som dansade gudomligt och berömde min förmåga. Jag tyckte det verkade konstigt men sedan såg jag att han var den inbjudna stjärnan som säkert var instruktör. Den kvällen hade jag levt länge på. Olof och jag hade också visat upp oss rejält på dansgolvet och jag hade fått dansa riktig Kizomba med Ceasar som skrattat gott när han frågade om tangon påverkade min dans samtidigt som jag gjorde tangostyling utan att tänka.

På julafton är jag helt slut efter att ha jobbat nonstop och har som vanligt knappt sovit. Jag hinner packa lite och slår in julklapparna jag ska ha med till pappa. Mamma är sur för att jag inte kommer till henne. Jag försöker förklara att jag inte hinner.

När jag kommer till pappa vill jag gärna vila lite innan maten för att kunna njuta senare. Jag somnar och när jag kommer ner berättar pappa en aning surt att de redan haft julklappsutdelningen. Ett styng av dåligt samvete och besvikelse sköljer över mig. Årets viktigaste stund har de haft utan mig. Jag gör mitt yttersta för att inte visa hur ledsen jag är och sätter mig vid bordet nör dags att äta. Julstämningen är borta för mig och jag försöker att njuta av min sons sällskap som jag så alltför sällan har. När han också tackar för sig och ska gå tidigt till sin flickvän blir besvikelsen total.

På juldagen inträffar något märkligt. När jag promenerar runt sjön med pappas fru slutar det att gunga under mina fötter som det gjort sen i juni när jag börjar jogga, Det får fart på mina funderingar om vad som är fel på min kropp? Den är fortfarande inte bra.

När jag är tillbaka i butiken kommer Julio och hälsar på och kort därefter dyker Anton upp. Jag undrar om han spionerar på mig då han har en unik förmåga att dyka upp när jag har manliga bekanta på besök? Jag minns hans min och svartsjuka blick när jag presenterade honom för David, som kom precis innan han själv dök upp.

-Är det din son? frågade han. Precis samma som Chris frågat i huset som säkert också var nyfiken. Hans kommentar att jag inte förstod vilken effekt jag hade på män var svår att missförstå. De visste alldeles säkert att det inte var Robin.

– Vem har du där bakom? Frågar Anton nyfiket när han ser någon bakom draperiet sopa golvet.

– En vän. Ingen du känner , säger jag så obesvärat jag kan och vill låta honom förstå att jag kan ha hur många som helst på besök utan att han har med det att göra, vilket är precis vad han svarar surt också. Han är väldigt nyfiken och irriterad men går till slut när jag ignorerar honom och jobbar.

Jag stänger butiken och går in till Julio. Jag slår mig ned i soffan bredvid honom och samtalet flyter trögt. Han är väldigt tråkig. Min hjärna arbetar febrilt. Det var så här jag tänkte om Rafael också? Jag tyckte han var det tråkigaste som fanns första gången vi pratade med varandra och sen kunde jag knappt andas utan honom. Jag bestämmer mig för att sluta slösa tid och låta naturen ha sin gång. Min kropp skulle säga definitivt ja eller nej. Trots att kyrkklockorna kunde stannat av brist på passion är jag ändå inte övertygad. Det kanske bara var prestationsångest?

På annandagen kommer Olof över och hjälper mig packa och sen ska vi gå på salsafest. Han har en dyr parfym i julklapp till mig. Jag har några ljusstakar i smide i till honom som kommer passa perfekt i hans lägenhet. Han blir jätteglad och har ingen brådska att ge sig iväg till dansen när jag bjuder på vin. Jag ser att han njuter av att ha mig för sig själv. Vi får som vanligt en vansinnigt trevlig kväll och ser fram emot dagen med stort D, nyårsafton, då vi ska på Grand.

Jag pratar med min pappa om när de kan hjälpa mig flytta? De går motvilligt med på att komma ett par dagar före nyårsafton. När de kommer är de märkbart irriterade för att jag fortfarande har butiken öppen och allt inte är i kartonger. De hjälper mig ändå bära ut möbler och annat jag förberett. Det är skönt att bli av med så mycket. Under tiden har jag kunder i butiken som besvärat går därifrån och återigen Anton som stryker omkring och undrar om han kan bidra med något?

– Ja, du kan få slänga lite sopor och ställa ut mina skyltar . Men ställ dem åt rätt håll! Det är viktigt!

Det är lugnt I butiken i flera timmar. Så lugnt att jag undrar om Anton ställt skyltarna rätt? Det står ” 50% butiken upphör!” Så några borde komma? Jag tar på mig kläderna och går ner och kollar. Anton har förstås ställt skyltarna så pilarna pekar åt fel håll. Jag svär tyst att det här var typiskt och inte vad jag behövde just nu. Nu var det panik att sälja det som var kvar. Jag hinner knappt tillbaka till butiken innan kunder strömmar till. Jag hade förlorat nästan hela dagen på detta och det var nästan inga dagar kvar.