Planet tog mark i Stockholm. Jag tog mitt handbagage och gick mot utgången. Flygbussen stannade  nästan vid butiken. Det var skönt att komma hem men kändes konstigt att inte Calle var där. Han var hos Olof och hans son som passade honom.

Jag gick och la mig och tänkte på Olof. Vi hade träffats på min födelsedag av en slump på hans kvarterskrog när jag haft middag för familj och vänner.  Då vi dansat och pratat massor de senaste åren så blev vi förvånade att stöta på varandra där. Det slutade med att jag bjöd honom på middag där några dagar senare och vi hade pratat i mun på varandra hela kvällen. Jag erbjöd honom att gå på en dansfest med mig och några kvällar senare bjöd han igen på middag.  En kväll frågade jag om han ville följa med mig till Soul Train på Cafe Opera som jag hört så mycket gott om. Vi hade haft en toppenkväll och stämningen hade varit helt galen. Vi dansade som tokiga och var helt fenomenala på att mixa salsa, foxtrot och kizomba till musiken. Alla möjliga människor kom fram och pratade och undrade vart vi lärt oss dansa så? vilket naturligtvis var smickrande.

Efter en bra natt meddelande jag Olof att jag var vaken och att han kunde komma över när han hade lust. En vecka utan träning hade gett mig abstinens så jag drog på mig mina träningskläder och joggade ner till parken vid medborgarplatsen och tränade lite där och avslutade med yoga och en lugn promenad hem och lång meditation.  Efter en stund kom Olof och Calle som var sjövild av glädje.

– Hej! Har allt gått bra? Jag gav honom en kram och försökte krama om Calle men det var svårt att få honom stilla. Min lilla guldklimp! Har han varit snäll?

– Jättesnäll. Det har gått jättebra allting, sa Olof som såg jätte lycklig ut.

– Va skönt.  Han ser ut att må bra.  Jag har gjort i ordning lite picknick  så vi kan sätta oss i parken om du vill?

– Va mysigt. Jätte gärna.

Jag packade ner Frolic till Calle,  salladen, vinet, termosen och praliner i korgen. Olof fick ta sittdynorna. Vi gick ner till Mariatorget och satte oss på gräset i parken. Jag älskade att sitta där och se på människorna, blommorna och vattnet från fontänen som reflekterade solljuset.. Olof  satte på musik och jag tog fram våra frågekort. Vi hade en egen variant av att spela Trivial Pursuit som vi utökat med filosofiska frågor., som “ vilken historisk person skulle du vilja träffa och varför?” Vi älskade att filosofera och att lära oss nya saker. Ingen av oss var mycket för kallprat eller skvaller.

Solen försvann bakom husen framåt kvällningen och det var dags att gå. Jag skulle gå på tangon på Gröna Lund. I vanliga fall brukade vi vara på Café Opera på fredagarna, men de hade sommaruppehåll.

– Får jag följa med till Grönan? Jag funderar på att lära mig tango så jag kan hänga med dig?

-Visst får du det! Det är bara roligt!. Men det är mycket svårare än salsa och det tar lång tid att bli bra.

– Du får lära mig lite, sa han och såg lycklig ut. Vi gick hem med Calle och jag bytte om till min svarta tango klänning . Vi promenerade ner till färjan vid Slussen och satte oss på däck.

– Visst är Stockholm vackert härifrån ? Det här är min favorit utsikt!

– Ja, verkligen, sa Olof och beundrade utsikten mot Söder och Gamla Stan. Färjan gick fort och vi drog våra gröna kort genom spärren. Jag bytte till högklackade skor och bjöd upp Olof  och försökte lära honom grunderna. Det var inte lätt. Han ville svänga på hela kroppen och gå i sidled som i kubansk salsa. Hur mycket jag än försökte så verkade han inte få till det. Han var helt enkelt inte tango typen. Tango var mer passion och attityd än glädje och rörelse. Pauserna var lika viktiga som stegen, något som krävde total musikalitet om man skulle få till det bra, vilket få behärskade.

-Du ska få dansa med någon annan  nu Anna, så du inte tröttnar, sa Olof efter en stund som förstod att jag längtade efter utmaningar och att utvecklas.

-Okej, men det finns säkert  nybörjare kvar här du kan träna med, sa jag och gick tacksamt och bjöd upp några bekanta från Tangoskolan vid Mariatorget där jag tränat varje lördag eftermiddag under våren. En av dem var rena proffset och bjöd gärna på sina kunskaper. Vi dansade riktigt bra. Jag kunde lära mig mer på tio minuter med en duktig förare än på flera timmars danskurs. Därför tog jag sällan kurser. Efter en stund gick jag tillbaka till Olof.

-Klockan är inte så mycket än, vill du gå vidare och dansa salsa och kizomba?

-Absolut! Svarade Olof som ofta brukade vara ute och dansa till småtimmarna. Vi tog spårvagnen till Norrmalmstorg och gick den korta sträckan till danslokalen. Dansen var i full gång.  Det var skönt att få slappna av och bara njuta av att göra något man behärskade. Vi hade en egen stil och det kändes skönt att få visa de andra hur bra vi dansade ihop. Efter att vi dansat var det dags att spana efter andra. Gamla favoriter kom i första hand och möjliga nya i andra. Jag kände snabbt igen flera och  gick mot Ceasar som var duktigare än de flesta med ett leende. .

-Hej! Allt bra?! Frågade  jag och gav honom en kram

– Bara bra, själv ?svarade han och ögonen glittrade.  Vi hade ett gott öga till varandra och hade varit nära att inleda ett förhållande efter katastrofen med Rafael. Som tur var hade ingenting hänt. Efteråt hade han sagt att han haft fel om mig, vad det nu betydde? Och hade han det egentligen? Det var en definitionsfråga.

– Vill du dansa?

-Absolut! Kizomba?

– Gärna, svarade jag och log, tacksam för att få njuta av den dansen med honom.  Jag kunde den bättre än tango och den var enklare att följa i. Den kallades för afrikansk tango och Miguel och jag hade gått på premiären i Sverige.  Efter det gick vi in i salsa rummet och tog ett par danser där också när vi ändå var i farten. Efter någon timme bjöd jag upp Olof igen och vi dansade några danser till innan jag sa att jag behövde gå.

-Jag följer dig gärna hem om jag får?

-Det behövs inte Olof, men du får om du vill sa jag och vi gick till centralen och tog röda linjen . Framme vid butiken gick det inte att missförstå att Olof ville följa med in.

-Tack för en jättetrevlig dag och kväll Olof och för din hjälp med Calle!

-Tack själv Anna! Det var bara roligt sa han och såg mig intensivt i ögonen och väntade på ett gensvar från mig. Vad skulle jag göra nu? Jag hade känt detta på mig ett tag.

-Jag är trött Olof, svarade jag så lent jag kunde.

-Vi kan väl höras imorgon?

-Absolut, jag hör av mig när jag vaknar sa jag och sa god natt. Jag släppte ut Calle som rusade tvärs över den bilfria gatan till gräsmattan och gjorde sitt och rusade tillbaka, ivrig att få köttbullar i soffan och gosa.  Det hade varit en bra dag och skönt att vara hemma igen. Jag älskade dansen och denna kväll hade varit fantastisk, liksom sommar Stockholm. Vad kände jag för Olof? Jag vågade inte riktigt släppa efter eftersom jag inte kände någon kemi på det viset. Samtidigt så ville jag inte göra honom illa eller förstöra vår vänskap. Det var mycket knepigt. Jag tog min tablett och somnade ändå trots förvirringen med Olof.