Till kvällen tar jag en sömntablett men inget vin. Jag är orolig för blandningen . Jag har aldrig testat detta med vin förut. Propavan var inga problem att blanda med enligt läkaren. Det hade han uttryckligen sagt. Jag somnar inte och trots kaffe på morgonen går jag inte på toaletten. Jag ligger i sängen och blundar hela dagen som vanligt och hoppas att kroppen ska få någon vila. När kvällen kommer tar jag en hel zyprexa och en halv propavan. Det fungerar inte. Jag blir alldeles skakig och börjar rycka i armar och ben och kastar huvudet och kroppen fram och tillbaka. Jag kan inte ligga stilla. Jag som MÅSTE ligga stilla. Ångesten väller över mig som en tsunami igen. Vad är det som händer? Håller jag på att få en psykos? Jag tvingar mig upp och dricker kaffe. Jag har tagit dubbla laxertabletter och är tvungen att dricka kaffe. Konstigt nog känner jag ingen smärta i magen längre? Den känns långt borta som om telefonledningen till hjärnan var dålig? På toaletten känner jag inte smärtan när kramperna kommer men jag känner någonstans långt borta att något brister i tarmen. Det här var verkligen inte bra. Jag hinner inte tänka så mycket mer för jag håller på att svimma och måste lägga mig i sängen igen. Vad gör jag nu? Allting är trasigt på mig och jag vet inte vad som är viktigast eller vad jag gör åt det? Jag är långt ifrån zombie längre utan snarare helt hispig. Jag måste få vila och jag får inte få en psykos! Hjärnan kan ju gå i baklås eller något sådant och aldrig ta sig ur det igen? Jag visste inte riktigt. Jag behöver nog en till tablett? De skulle ju förhindra psykoser? Jag tar en till tablett men det blir ännu värre. Jag känner mig som en patient i dramat gökboet. Jag ringer till Anton, den enda jag kan prata med, i panik

– Jag har fått en psykos! Och jag har inte sovit en minut på jag vet inte hur länge nu och jag kan inte ens vila på dagen!

– Jag kommer ut Anna.

– Nej, jag vill inte. Jag behövde bara prata med någon.

– Jag kommer ialla fall.

– Gör inte det, snälla du. Jag orkar inte det.

Det dröjer inte länge innan han kommer. Han blir förskräckt när han ser hur dålig jag är.

– Du skulle inte kommit Anton, jag är uselt sällskap och behöver vila.

– Jag tog med lite mat jag tänkte värma på. Har du ätit?

– Jag kan inte äta så mycket. Mest soppa.

Han gick ut i köket och värmde på burgare. Jag visste inte hur mycket jag kunde äta. Jag åt gröt, banan , mixad soppa och choklad, det var allt min mage klarade. Ändå var jag stenhård. Det var inte hur mycket vätska jag drack som avgjorde hade jag lärt mig efter två decennier. Undrar när vården skulle komma på det? De trodde allt löste sig med ett glas vatten och alvedon. Hade jag blivit inlagd på sommaren med dropp hade de nog tagit livet av mig med övervätskning. Min ST läkare visste nog inte ens vad det var? Jag åt ytterst lite av artighet och för att det var gott med riktig mat. Jag skulle få lida för det , det visste jag.

– Jag tänkte sova över hos dig Anna, men jag måste hem emellan för jag har inte skickat in min deklaration.

– Åk hem du och stanna hemma. Du kan inte sova här när jag inte har sovit. Det förstår du väl?

Anton åkte hem och två timmar senare var han tillbaka trots att jag skickat sms och bett honom att stanna hemma. Jag hade nästan förstått det. Vad jag ville betydde inget. Jag hällde upp vin åt oss. Vi drack massor av vin men jag vågade inte ta någon sömntablett. Det kändes instinktivt att det var överslag i min hjärna av tabletter. Det var som Sveriges television utan sändning med ett högt pip och myrornas krig. Jag gick och la mig och försökte sova. Efter några timmar kom Anton och la sig bredvid. Han somnade på några minuter och började snarka och hosta och efter det började han yra högt och kasta sig fram och tillbaka. Till sist kröp han nära mig. Jag var spänd som en fiolsträng och puttade på honom. Det blev tredje dygnet utan sömn eller vila överhuvudtaget. Runt lunch vaknade Anton och jag var i upplösningstillstånd och hörde brandbilar som inte fanns. Sirenerna kom inifrån huvudet. Det var symboliskt för det kändes som jag höll på att brinna upp av övertrötthet.

– Hur länge klarar sig kroppen utan sömn?

– Ett par tre dagar, sen börjar den ta ordentlig skada.

– Det är mer än 72 timmar sedan jag fick ens en minuts sömn. Jag håller på att kollapsa igen.

– Jag kör dig till sjukhuset.

– Vad ska jag söka för?

– Jag vet inte.

Anton fixade kaffe och sen åkte vi. Han körde fort mot SÖS först och sen ändrade vi oss till Huddinge och när vi nästan var framme ändrade vi oss igen. Sirenerna i mitt huvud tjöt högt och jag trodde han skulle köra ihjäl oss i panik för han hade bråttom till jobbet. Han släppte av mig vid akut entrén och jag gick mödosamt och anmälde mig i luckan. Tjejen i luckan blev förskräckt och fixade en rullstol.

– Jag vet inte vad jag ska söka för. Jag har inte sovit på månader och inte en minut på tre dygn på grund av smärta i magen och symptom i mitt huvud. Jag håller på att kollapsa.

– Okej. De får bedöma sen vilken avdelning du tillhör.

Jag hittade en brits i korridoren jag kunde ligga på och fick vänta i timmar innan jag fick träffa en läkare. Den läkaren gjorde ingen bedömning utan lämnade till kvällspersonalen. Anton ringde vid midnatt när han slutade och undrade varför jag inte hört av mig?

– Jag har inte fått något besked ännu.

– Vad tror du? Kommer de skicka hem dig?

– Jag vet inte. Finns risk för det.

– Ska jag komma och köra dig i sånt fall?

– Om du vill. Jag klarar mig.

Efter en halvtimme var han där och kort efter kom två läkare. De verkade inte tro på att jag var fysiskt sjuk trots att Anton försökte hjälpa till och förklara, men de hade hittat en sängplats i avvaktan för vidare utredning under morgonen. Anton åkte hem och klockan två på morgonen fick jag en säng, sömntablett, smörgås och somnade av utmattning. Klockan sju blev jag väckt av att de skulle ta kontroller. Jag stirrade chockat på värdena.

– Man kan väl inte vakna med 130 i puls och 140 i blodtryck?

– Maskinen är trasig! Sa de och vände snabbt maskinen och drog bort alla sladdar .

– Vad menar ni? Det är ju jättehögt? Jag har alltid haft extremt lågt blodtryck, 45/80 som lägst och på senare år haft puls som en elitidrottare?

– Det är inget fel på dig! Du ska få träffa en annan läkare här.

Jag var för trött för att diskutera och ville bara få en chans att somna om. Jag lyckas och blir väckt ett par timmar senare av den ”specielle läkaren” . Jag försöker förklara att jag förstått att de tror att jag hittar på allting men att det faktiskt inte är så. Just nu har det gått så långt att jag inte längre kan sitta stilla hemma och ”vila bort det”.

– Vi vill ändå att du överväger att åka till St Göran psykiatriska avdelning. .

– De kan inte hjälpa mig. Då vill jag åka hem.

När jag sitter i taxin har jag ångest över vad jag ska göra härnäst och väljer återigen att åka till pappa. Han blir förstås bestört när han ser hur dålig jag är men vet inte hur han ska kunna hjälpa. Jag ringer mamma och berättar att jag är där. Hon ringer senare både pappa och hans fru och pratar om mig. När de pratat färdigt vill de att jag ska ringa mobila teamet. De har tydligen också diskuterat att göra en orosanmälan. Detta var droppen för mig. Att inte ens bli trodd av sina egna föräldrar? Att ” fejka” mig frisk var inte heller möjligt även om jag försökte. Mina sår på låren hade också kommit tillbaka och jag förstod att herpes liksom andra infektioner kommer tillbaka när man behöver det minst. Jag funderade på hur många jag hade? Det var nog rätt många och säkert stor anledning till alla mina problem med hälsan. Jag försökte vila så gott jag kunde och första natten fick jag några timmar när jag fått i mig lite vin. Den andra natten gick inte alls och i gryningen tog jag en zyprexa. Det kändes som om någon tagit en slägga och slog sönder hjärnan inifrån. Jag tog mig med nöd och näppe till toaletten och sen la jag mig i soffan i vardagsrummet. Det kändes som att den lilla kraft jag hade kvar höll på att rinna ur mig. Hjärtat slog knappt.

– Anna! Nu är du alldeles likblek! Det ser ut som du ska svimma när som helst! Sa pappas fru Ulrika förskräckt.

– Jag har svårt att andas och kan inte röra på huvudet. Högersidan av kroppen har domnat.

– Men då måste vi åka till sjukhuset!

– Det går inte. Mamma skulle slå ihjäl mig och pappa tillåter det inte.

– Låt mig ta hand om din pappa. Jag kör dig.

– Jag behöver min medicin jag har hemma. Jag ska ringa Sven och höra om han kan komma med den.

– Borde vi inte åka så fort som möjligt?

– Medicinen kanske kan hjälpa mot de symptom jag har.

Sven kom efter ett par timmar och stannade ytterligare en för att fika. Sen kom middagen emellan och det hann bli kväll innan vi kom iväg. Akuten på Huddinge sjukhus var överbefolkad och underbemannad. Jag sökte till neurologen eftersom jag inte kunde vrida på huvudet eller nicka. Det hade släppt en aning sen morgonen men var fortfarande illa. När jag ligger på britsen personalen ordnat åt mig för jag ser så dålig ut ringer mamma. Hon är vansinnig och skriker i telefonen att jag ska gå därifrån genast! Jag vet inte vad jag ska svara. Vad jag vill betyder inget för henne. Hon hade en enastående förmåga till manipulation där jag redan som barn lärt mig att ”vilja” samma saker som hon. Annars fick det konsekvenser. Hon trodde sig också veta mer om mig än vad jag själv visste. Precis som läkarna. Ulrika hade sagt till mig att jag saknade ”sjukdomsinsikt” efter samtalet med henne. Det var som en mardröm.

– Har du träffat någon läkare ännu?

– Nej. Det är fullt med folk.

– Va bra. Då kan du gå och hoppas att de inte skriver något i journalen. Nu gör du som jag säger hör du det! fräser hon i telefon. Rädslan för vad hon ska hitta på om jag inte lyder är större än den att gå hem med hjärnhinneinflammation eller aneurysm eller vad det nu var. Jag hade hoppats på att en neurolog skulle se på mitt allmäntillstånd, mina pupiller och min stelhet i nacken att något inte stod rätt till och satt några elektroder någonstans eller göra det där ryggmärgsprovet jag blivit lovad av husläkaren i somras.

Jag går fram till disken och berättar att jag ändrat mig. Jag behöver ingen undersökning. Det är nog bara influensa som går över. Mannen vid datorn och hans kollegor blir förskräckta. De vill inte släppa mig därifrån och tycker inte att det är någon bra idé alls.

– Det är ingen fara. Jag klarar mig.

Jag tar mig ut till entrén och ringer en taxi och åker tillbaka till pappa. De är inte glada. Mamma har ringt och skällt ut dem. Jag går och lägger mig men sover förstås inte. På morgonen är Ulrika som ett åskmoln. Tydligen har mamma ringt mitt i natten till och pratat länge. Jag anar att det inte är några bra saker hon sagt om mig för hjälpsamheten är som bortblåst och jag får ordna frukost själv som jag knappt klarar. Pappa kommer och berättar att de bestämt att jag ska till mamma nu.

– Hon har gjort i ordning gästrummet till dig och längtar efter dig.

– Jag vet inte pappa. Jag klarar inte av att gå tre trappor upp. Jag klarar inte trappor alls. Jag vill åka hem.

– Det går inte. Mamma vill ha koll på dig och vi har bestämt det här.

Jag vet inte vad jag ska säga. Gör jag inte som de säger kan jag bli inlåst och det vore katastrof för min hälsa. Anton har redan varnat mig för att han tror min mamma vill omyndigförklara mig. Jag känner på mig att han har rätt för hon har redan varit sur och pratat om sina samtal med advokater hit och dit när jag inte gjort som hon sagt.

Det är med stor svårighet jag tar mig upp i pappas lastbil och sedan upp till mammas lägenhet. För varje steg smärtar det i magen och jag oroar mig att vad det än är så kommer det aldrig att läka så länge jag inte blir sydd eller kan hålla mig still.

– Ska jag hämta pallen mormor använde? Frågar mamma

– Nej, det går bra. Gå upp ni. Jag kommer sen.

Efter en evighet är jag uppe. Det första jag gör är att försöka kika in i mitt gamla rum som pappa sagt var iordninggjort. Det gick knappt att öppna dörren av all bråte som fanns innanför, precis som jag misstänkte. Jag säger ingenting utan går bara in i köket där de sitter. Mamma bjuder på vin.

– Jag vet inte, jag har inte ätit något. Har du någon mat?

– Jag kan värma om du vill?

Jag dricker tveksamt och långsamt, trots det hinner jag dricka ur innan maten tas ur micron en timme senare. Jag har knappt druckit vin då jag tagit zyprexa och att dricka på tom mage tål jag inte. Jag går in i vardagsrummet och sätter mig och äter. Det är skållhett och jag äter alldeles för fort. Efter en stund börjar det hugga i magen och jag börjar kallsvettas och kan knappt andas. Det var inte första gången det hände och jag visste inte vad det berodde på. Bredvid mig sitter mammas pojkvän och undrar hur det är?

– Jag vet inte. Jag har hugg och kramp i magen här, säger jag och visar under det högra revbenet.

Efter några minuter släpper det. Mamma kommer in i rummet och undrar vad som händer och tittar irriterat på mig.

– Jag fick ont i magen bara. Kanske gallstensanfall eller levern eller något. Jag har haft det några gånger förut i somras och i vintras. Det kanske var vinet eller maten?

– Levern sitter inte där, säger mamma irriterat.

Lite senare hör jag henne ringa till pappa och beklaga sig att nu har jag ont i levern också, underförstått att det har jag inte alls och överdriver något magknip. Jag ångrar att jag sa något överhuvudtaget och inser att här är det bäst att låtsas vara så frisk det går. Jag googlar upp gallstensanfall och var levern sitter och de sitter exakt där jag hade ont. Tydligen kan man få det om man inte äter fet mat och när man väl gör det löser det upp stenar i gallan som ger stark smärta när det fastnar i gångarna. Jag tålde inte fet mat pga min ulcerös colit och hade ändrat min kost till magert protein och grönsaker. De få gånger jag fått anfall hade varit efter kollapsen när jag frossat i jordnötter. Det var ingen ide att protestera till mamma. Att argumentera med henne gick inte. Jag vågade inte ta något mer vin och behövde egentligen ligga ner då jag inte sovit. När det närmade sig läggdags tog jag snabbt fram sömntabletterna ur väskan för säkerhets skull.

– Du får sova i mitt rum så sover jag på soffan, sa mamma.

Jag visste inte vad jag skulle svara för något annat alternativ fanns inte. De skulle dricka öl och vin, titta på TV och vara uppe till sex på morgonen. Det visste jag redan. Jag kröp ner i sängen och kände omedelbart att det inte fanns en chans att jag skulle somna och nu hade jag mindre än trettio minuter på mig annars var det kört. Jag svalde stressat en tablett. Efter en kvart exploderade det nästan bokstavligen i huvudet och andningen slutade fungera. Det kändes som jag höll på att kvävas. Jag fick panik när jag insåg att jag på egen hand skadat hjärnan genom att blanda vin, zyprexa och sömntablett. Zyprexan måste ha varit kvar i kroppen.