När lyckan är som högst blir hon fångad av en annan fågel som inte accepterar att hon valt bort kärleken. Han sliter av alla vingarna om och om igen tills de inte längre växer ut.

Trettondagsafton kommer och Sven och jag åker till Volvia i Nacka. Det finns inte en själ där precis som jag befarat. Jag får tag på kundtjänst och de säger att det måste blivit något fel i datasystemet och vi bokar in en ny tid. Jag är inte förvånad alls. Jag tycker synd om Sven som åkt i onödan. Jag ska ändå till hammarbybacken och åka slalom för att få rensa huvudet lite. Sedan har jag danskläder i ryggsäcken ifall jag skulle åka till stan.

– Jag kan skjutsa dig, så slipper du ta bussen säger Sven.

-Tack, vad gullig du är! Säger jag tacksam för att slippa den långa promenaden med pjäxor och allt. Det hade varit en strålande solig och kall förmiddag, perfekt för skidåkning men nu mulnade det på. Det gjorde inte så jätte mycket tyckte jag, tacksam för att äntligen få slappna av och susa nerför backen i full rulle och harmoni. Jag ringde Jackie när jag pausade efter en timme, redan trött i benen efter att ha åkt non stop i full fart utan liftköer. Med benmuskler kunde man åka jättefort.

-Hej det är Anna! Jag är i Hammarbybacken och funderade på att åka till stan efter det här. Är du hemma?

-Visst Anna! Du är välkommen hit! Jag ska fixa lite mat så du kan käka med mig.

-Jättegärna! Jag vet inte hur länge jag stannar för jag funderade på premiären på Chicago? Du kanske vill hänga på?

-Kanske, jag har inte dansat på evigheter.

-Men då är det dags att du kommer igång igen , eller hur?

Jag åkte en timme till och längtade till bättre backar. Om jag orkade skulle jag ta morgonbussen till Dalarna någon dag. Fast nu bodde jag inte i stan och allt var tusen gånger krångligare. Särskilt utan bil. Jag hängde pjäxor, ryggsäck och skidor över rygg och axlar och promenerade till Sjöstaden. Där gick en buss direkt till Jackie. Jag ringer Olof på vägen och berättar att jag troligen kommer att gå till Chicago efter att jag hälsat på Jackie. Han är överlycklig.

-Va roligt Anna! Jag kommer! Jag har saknat dig så!

-Jag ringer senare.

När jag kommer till Jackies port och ringer på är det ingen som öppnar. Det här har hänt förut då hon varit i tvättstugan och låst dörren. Då brast jag i gråt efter en halvtimmes väntan. Jag står utanför dörren och ringer men hon svarar inte . Till slut skriker jag i brevinkastet och då öppnar hon. Jag är redan tokstressad och har gråten i halsen av att hon kanske ändrat sina planer? Hon brukar göra det rätt ofta. Lika ombytlig som mina föräldrar, som ett aprilväder ungefär, en kvart mellan hagel och solsken utan synbar anledning.

-Hej Anna! Jag hörde dig inte! Jag lyssnar på en skitbra låt!!

-Hej Jackie! Ja, jag har stått här ett tag nu…

-Men nu är du här och kan lugna ner dig lite! Kom in så ska du få lite vin!

Jag krängde av mig skidutrustning och täckbyxor och sjönk ner på stolen i köket. Jackie hällde upp lite vin.

-Jag håller på och renoverar köket. Jag tänkte sälja lägenheten och köpa hus istället så jag fixar lite.

Jackie hade alltid tusen projekt i görningen, precis som jag själv. Vi pratade ofta om våra projekt och våra mål i livet och förstås om relationer och kärlek. Vi slog oss ned i vardagsrummet.

-Hur har du det med kärleken nu då Jackie?

-Det verkar som alla bra är upptagna och alla som nätdejtar är bara ute efter en sak. De kan ha flera samtidigt. Jag vill inte vara den andra kvinnan och jag vill absolut inte bli bränd igen.

-Mmm, det är inte lätt. Jag vill inte bli bränd jag heller. Jag har precis avslutat en ny relation med någon jag hoppades skulle bli Rafael 2. Han verkade så lugn och trygg och jag hade hoppats att det fanns fler sidor hos honom, en het latino med livserfarenhet under ytan… men det gjorde det inte. Det var så lugnt så Skalman skulle somnat.

Jackie skrattade högt och serverade en underbar soppa. Lite skadeglädje fanns nog även om hon inte var den avundsjuka typen.

-Oj, vad klockan går! Chicago börjar nu. Jag vill inte missa det.

-Men jag har ingen brådska, för mig räcker det att dansa en timme.

-Jag har tyvärr långt hem och måste gå tidigt så jag har ingen tid att vifta på. Om jag inte kan få sova hos dig?

– Nej, det går inte. Jag är klar om en kvart.

Jackie drog på sig klänning, smycken och la på en make up. Lika snabb som jag själv. Jag ringde Olof och berättade att vi var på väg. En halvtimme senare var vi där. Det var fullt med folk och bandet spelade för fullt. Olof dök upp och sken som en sol och sprang fram och pussade mig på munnen inför alla. Jag fattade ingenting? Var vi ihop nu? Det skulle i alla fall alla andra vara övertygade om. Jag brydde mig inte vad de tänkte och slet upp Olof på dansgolvet. Vi dansade som besatta och jag var i sjunde himlen till livemusiken. Olof dansade aldrig där så många hade inte sett oss dansa ihop. Vad som fick honom att komma hit visste jag inte. Var det jag eller livebandet? Emellanåt dansade jag med gamla bekanta och sedan bjöd jag upp ett riktigt proffs jag inte visste vem det var. Han gick verkligen all in och mitt humör var på topp och jag fnittrade som en skolflicka när jag dansade med Olof igen. Jag fick återigen släppa taget och stå med benen i kors för att inte kissa på mig när jag skrattade. Undrar om någon hällt något i glaset? tänkte jag. Jag tittade på klockan och blev bestört.

– Jag har glömt tiden! Jag måste till bussen NU!! Skrek jag till Olof och kastade mig på ryggsäcken under soffan och slet av mig skorna och slängde på mig benvärmare, kofta och jacka.

– Jag kan skjutsa dig säger Jackie och gick till garderoben och väntade länge på sina kläder. Sen gick vi fort till bilen. Hon körde som en galning och fick sladd på isen när hon skulle tvärnita innan bussgaraget. Jag fick hjärtat i halsgropen och mindes sladden när jag höll på att köra ihjäl David och mig. Bussen skulle gå om någon minut och det var minst hundra meter att springa. Jag la benen på ryggen och hann precis. Jag suckade och sjönk ner längst fram. Jag fick sluta med detta någon gång. Jag skulle få hjärtattack. Eller så skulle Olof få det. Han hade nästan fått det några gånger när jag betett mig så här tidigare. ”Du har förbrukat en hel kattfarm snart” hade han svarat när jag sagt att mina kattliv nog var slut. Naturligtvis sover jag dåligt trots att jag mediterar istället för att läsa på bussen. Jag bestämmer mig för att skaffa en armbandsklocka med alarm. Jag använder alltid mobilen annars för att undvika sånt här.

Dagen efter hör Anton av sig och undrar när jag ska komma till honom och fixa?

-På lördag ska jag in och dansa tango så jag kan komma till dig före eller efter det?.

Det var besvärligt som vanligt att ta sig till stan när inte direktbussen gick. Jag bestämde mig för att cykla till anslutningsbussen och när jag ändå var i farten ända till Grisslinge.. Jag hade börjat göra det när de körde förbi mig i mörkret eller kom för tidigt eller inte alls. Dessutom slapp jag paniken att passa bussen hem. Mer än en gång hade jag blivit stående och fått lifta eller gå hem i mörkret. På köpet jag fick massor av konditions- och styrketräning som jag behövde för dansen.

Det var underbart att få dansa tango igen. Jag hade fått många favoriter nu och det fanns flera som flirtade med mig. Efteråt gick jag upp till Anton runt hörnet.

– Hej Anna! Han gav mig en kram som jag försiktigt försökte hålla emot för axeln.

– Hej Anton! Sa jag och svepte med blicken genom rummet. Var har du målarfärgen då? Du har ju inte förberett något?

– Jag tänkte vi skulle planera först?

-Men det pratade vi ju om sist?

– Mmm.. men jag tänkte vi kunde prata igen?

-Ja ha, sa jag och undrade om det var mycket snack och lite verkstad som vanligt med honom eller något annat motiv bakom? Det här var det osexigaste jag visste. Obeslutsamhet och ingen handlingskraft och dessutom ville han nog bara umgås och lurade mig hit.

-Vill du ha vin?

-Ja tack, svarade jag och satte mig vid köksbordet.

-Jag ska steka på maten lite, sa Anton och hällde upp lite rött vin och tände ljusen på bordet. Han gick tillbaka till pentryt. Jag undrade vad detta var för något? Skulle han bjuda på middag eller skulle vi jobba? Det kändes mer som en dejt. Skulle min taxameter ticka? Jag var här under tron att vi skulle jobba som vi bestämt.

-Det smakar jättegott Anton. Faktiskt bättre än mina jag lagade på din restaurang, sa jag imponerat när han serverat viltfärsburgare med sallad.

-Mmm jag har piffat till ditt recept lite till sa han och ställde fram färska jordgubbar i skål.

-Fast jag har en stark smak av bittermandel i munnen? Det var konstigt? Min väninna höll på att ta livet av sin pappa med bittermandel. Det innehåller cyanid och är jättegiftigt.

Han skrattade till och började prata om annat. Det var inte mycket som handlade om lägenheten. Han berättade att han tänkte ta livet av sig sist vi sågs men grannens fest hade räddat honom. Han frågade om mitt förflutna och undrade återigen om jag inte knäckte extra för att få ihop ekonomin? Första gången fick han fråga rent ut om jag gick på gatan för jag fattade inte vad han pratade om? Jag hade blivit jättearg och han hade pratat om någon annons på internet.

-Nej du, Anton. Så desperat har jag inte blivit. Det har jag ingen erfarenhet av.

-Men annonsen på internet då? Sa han igen och jag kände hur jag tappade humöret. Lyssnade karln inte ett ord på vad jag sa? Jag visste redan svaret på den frågan och kände igen det från Miguel och Rafael.

-Men det har jag ju sagt till dig att det är som eniro för torskar! Det stod t om ANNONS med stora bokstäver i orange bredvid. Du får upp det för att du söker på mitt namn och bor nära in postadress som de fått från skatteverket!

Han bytte ämne och jag förstod att han inte trodde ett ord på mig och berättade att han hittat sitt ex i sängen tillsammans med bäste vännen och han var adopterad. Hans föräldrar och hans dotter han aldrig träffade var ett känsligt ämne. Likaså hans förflutna i militären.

-Jag måste gå nu Anton om jag ska hinna med min buss. Du får höra av dig när du köpt färg och vi kan sätta igång på riktigt. Tack för en god middag, sa jag och klädde mig, gick raskt till Slussen och tog bussen till Grisslinge och cyklade en mil hem i kylan.  Tyvärr hade jag tappat alpackamössan på sadeln mot kylan. Jag stod upp nästan hela vägen.