Kort efter middagen hos Anton blir jag dålig igen, magen strejkar helt och jag får svårt att kissa. Det är t om rött när jag kissar i en burk för att ha koll på volymen.

Massage Sebastian hör av sig efter juluppehållet och vill boka in tid för massage.

-Jag vet inte riktigt hur det blir med det nu när jag inte bor i stan? sa jag tveksamt då jag bestämt mig för att minimera både SL och att passa tider ur mitt liv. SL var verkligen för de som sökte spänning i tillvaron. Min dos var full.

– Vad sägs om tisdag eftermiddag? Du blir min sista patient och vi har all tid i världen .

Jag tänkte intensivt och undrade vad han hade menade? Han hade redan bjudit på lunch och berättat att han ångrat att han inte skjutsat mig till butiken den där kvällen när han hade chansen för flera år sedan.

– Okej, sa jag och tänkte att jag skulle passa på att gå på det nya tango stället i stan och kanske Olof ville träffas och följa med? På tisdag eftermiddag tar jag cykeln till bussen. Som vanligt är jag sen och vurpar på isen i en kurva. Jag slår mig hårt i sidan men har inte tid att känna efter. Med andan i halsen korsar jag våghalsigt vägen och parkerar vid cykelstället, rusar till hållplatsen och kastar mig in i bussen mot stan. Sebastian tar emot med en kram och jag klär av mig och lägger mig på britsen. Jag berättar att mina njurar börjat strejka lite igen.. I somras hade vi fått bryta helt när de strejkade fullständigt. Jag hade fått kraftigt ödem efteråt med stora påsar under ögonen.. Det var viktigt att dricka mycket vatten som rensade ur alla gifter som frigjordes under massagen. Vila skulle man också så njurarna och levern orkade med att rensa ut det. Jag hade mer än en gång åkt direkt och dansat hela kvällen. Vila blev det ju när jag sov? Om jag somnade? Annars kunde man ju det när man var död?

– Jag tar det försiktigt, säger Sebastian och började massera mig över ryggen och låren med varsamma mjuka händer som emellanåt trevade närgånget vid förbjudna områden. Jag undrade hur detta skulle sluta och hade svårt att bestämma vad jag skulle fokusera på? Jag hade abstinens från avhållsamhet men min moral sa att det fanns gränser för hur man levde ut den. Dessa hade rubbats betydligt de senaste åren. Nöden har ingen lag eller något sådant. I krig och kärlek är allt tillåtet?

– Ger du alla dina kunder den här behandlingen?

-Nä, verkligen inte. Skrattade han. Det är du helt ensam om.

-Jag misstänkte det.

-Vill du ha något mer är det bara att säga till, sa han och tittade mig djupt i ögonen.

– Det låter frestande, svarade jag och försökte samla ihop mig och klä på mig.

-Samma tid nästa vecka?

-Okej. Tack för idag!

-Ta det lugnt nu och vila. Sa han och gav mig en lång kram. Jag sms:ade Olof att jag var klar och på väg dit och fixade mig på tunnelbanan för att spara tio minuter. Inne på restaurang Grammofon var det väldigt mysigt. Jag beställde vin i baren och började prata med en läkare som brukade gå dit. Han hade sist vi dansat jämfört upplevelsen med ett proffs från Argentina. Det smickrade förstås. Han undrade hur jag mådde efter min kollaps i somras?

– Jag vill inte prata om min hälsa, svarade jag och mindes hans kommentar sist vi dansade att om jag haft Addisons skulle jag inte klarat att stå upp, haft fläckar på kroppen och lågt natrium. Han bjöd upp istället och vi dansade under tystnad. Till slut kom Olof och satte sig i baren. Han beställde öl och satt och tittade nöjt.

– Hej Olof! Hur må du? Sa jag och sprang fram och gav honom en kram.

– Hej Anna! Jag mår bra men har saknat dig!

Jag bad ägaren spela lite salsa i pauserna så Olof och jag kunde dansa lite också. Jag dansade en tanda i taget innan jag pausade med Olof. Han blev varken uttråkad eller svartsjuk och pratade med de andra gästerna under tiden.

– Har du koll på tiden Olof och säger till när vi måste gå så jag hinner med bussen?

– Absolut Anna säger han och jag dansar vidare. En äldre man blir smått svartsjuk när jag pratar med Olof efteråt och undrar vid nästa dans om vi är ett par?

– Nej då, vi är bästa vänner och dansar ihop, svarar jag och undrar varför han frågar när vi inte känner varandra? Han är äldre än Olof och Anton. Vi tackar för dansen och jag går till baren.

– Vill du dansa? Inte denna tanda men nästa? Frågar en annan äldre man jag mycket väl känner igen.

-Absolut! Det vill jag gärna! svarar jag och ler stort, smickrad då instruktörer inte bjuder upp så där. Jag går till Olof för att berätta att han som är DJ på tangon på Grönan bjudit upp mig.

– Vi måste gå nu! säger Olof och pekar på klockan. Jag tänker febrilt , ville jag komma hem i tid eller dansa en drömdans? Med en hårsmån väljer jag bussen och går till min ryggsäck bakom soffan och klär på mig. Den galne ryssen jag nyss dansat med vars ben går som elvispar sitter i soffan och undrar varför jag ska gå så tidigt?

-Jag har jätte långt att åka , så jag måste gå tidigt.

– Vad är klockan Olof? frågar jag när vi går. Han svarar och ser ångestfull ut.

– Va?? Tunnelbanan går om tre minuter.?! Det kommer vi ju aldrig att hinna!?? Du skulle ju säga till mig!! Säger jag upprört med paniken smygande.

-Jag trodde inte du skulle ta sådan tid på dig! Du är ju alltid så snabb?

-Ja, men det är ju vinter! Jag har massor att ta på mig! Säger jag irriterat och undrar om det var så? Han hade en förmåga ibland att dra ut på tiden när han inte ville att den skulle ta slut. Jag visste inte vem jag var mest irriterad på, Olof, eller mig själv för att ha litat på att han hade koll. Vi småsprang och hann precis se tåget avgå från perrongen. Hädanefter skulle jag aldrig lita på någon.

– Typiskt, nu missar jag min buss, suckade jag och ångesten började välla fram och hjärnan stängas av. Jag kunde lika gärna dansat min drömdans. Vi tog nästa tåg och när vi kom till Slussen ringde jag pappa.

– Hej pappa! Det är jag. Jag har precis missat min buss och undrar om jag kan komma till dig istället? Du kanske kan hämta vid tunnelbanan?

– Nej Anna, jag har druckit alkohol, så det går inte sa han och jag suckade inombords och undrade om han verkligen druckit så mycket eller bara inte orkade? Olof såg ut som han ville sjunka genom jorden när han såg min ångest och att tårarna var nära. Jag gick bedrövat mot busshållplatsen. Det fick bli taxi eller lifta vid ändstation. Jag liftade och levde livet från den farliga sidan. Varför bryta trenden nu?