Det drar ihop sig till påsk och jag har anmält mig till marknaden. Jag var väldigt kluven till det eftersom jag inte visste om magen skulle hålla. Dagarna innan står jag och gör praliner och rensar i förråden . Som grädde på moset är det samling tidigt med sommartid. Det blir en bra dag men efteråt undrar jag om det var värt all stress och belastning på magen?

Anders skickar ett MMS från Finlandsbåten. Han är på kryssning med kvinnan som ska till Peru. De önskar Glad påsk och önskar jag vore hos dem. ”Jag med ” skriver jag tillbaka, och med det bjuder han in mig på fest. De är flera som dansar tango som ska träffas. ”Jag vet inte om jag klarar det. Jag borde ta det lugnt och stanna hemma.” svarar jag. ”Det blir jättelugnt! Du behöver inte dansa bara umgås! Båten landar om ett par timmar sen åker vi direkt till Uppsala” Det lät verkligen lockande att gå på fest med goda vänner. Det var länge sedan jag gjorde det. Men skulle jag klara av att gå? Stressad av att behöva bestämma mig så fort tackar jag ja. Vi skulle ses vid Mariatorget och åka till hans praktik inne i stan, sova där och sen åka vidare till Uppsala dagen därpå. Jag packade lite kläder, medicin och mat och tog bussen till stan. På bussen ringer Anton och vill att jag ska komma på middag. Jag svarar att jag är bjuden på fest och han blir både arg och ledsen.

-Lova att du ringer mig iallafall!

När jag kommer till Mariatorget ringer han och säger att vi ska ses vid praktiken. Jag tar mig dit och det är redan ganska sent. Vi sätter oss och äter sallad jag med möda inhandlat på vägen och han häller upp lite vin.

-Jag köpte en present till dig, säger han och håller fram ett paket.

-Oj! Varför då? Det hade du inte behövt säger jag och öppnar paketet. Det är en dyr parfym.

-Jag ville det.

Varningsklockorna börjar ringa i huvudet. Att ge parfym till en kvinna sänder vissa signaler.

-Är du ihop med Olof? frågar han och ger mig en allvarlig blick. Jag stirrar misstänksamt tillbaka.

-Nej, vi är bara vänner. Har varit i flera år och jag tycker väldigt mycket om honom.

-Jag tycker väldigt mycket om dig också, säger han och ser mig i ögonen och jag förstår vart det barkar.

– Jag tycker om dig också, som vän, säger jag så tydligt jag kan och håller fast hans blick.

-Jag har nog kommit lite längre än så.

Jag blir trots klockorna som ringde alldeles ställd.

– Men du sa ju att du hade massor av tjejkompisar du umgicks och dansade och reste med?

-Du behöver inte svara.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Varför måste allt bli så komplicerat jämt? Det kändes som min väg i livet var minerad och hur jag än hoppade runt exploderade det hela tiden.

-Din telefon ringer, säger Anders och går och hämtar den från laddaren. Jag ser att han kollar vem det är mitt i natten och det är Anton. Jag svarar inte. Nästa mina som skulle explodera. Han skickar ett surt SMS att jag lovat höra av mig. Vad skulle jag sagt? Att han hade haft rätt? Han var inte bättre själv.

-Jag behöver gå och lägga mig nu, jag skulle lagt mig för två timmar sen.

-Okej. Jag ska bädda.

Jag tog min tablett och hoppades att vinet skulle räcka. Jag hade knappt druckit någonting, Det gjorde det inte. Tabletten tog inte och det dröjde länge innan jag somnade och vaknade tidigt av att jag frös. Jag somnade inte om och låg som vanligt i dvala och hoppades att det skulle ge hjärnan lite vila ändå. Anders fixade kaffe och jag värmde min gröt. Samtalet flöt trögt. Jag var på väg in i min bubbla igen och dessutom tvungen att höra av mig till Anton. Han var jättesur förstås och menade att jag skulle äta middag med honom istället för att gå på fest.

-Jag kan komma till dig imorgon istället om du vill. Vi hörs då.Vi lade på och Anders satte på lite tango musik. Han ville att vi skulle öva lite.

-Jag tror inte det Anders. Jag har knappt sovit och är helt slut.

Jag borde verkligen åka hem, tänkte jag. Varenda fiber i min kropp skrek att jag höll på att bli riktigt dålig igen och att detta skulle sluta i katastrof. Motvilligt följde jag med till Centralen där vi satte oss på ett Cafe tills tåget skulle gå. Jag satt som på nålar. Än fanns det möjlighet att dra sig ur. Jag lyckades inte förmå mig att göra honom besviken och följde med på tåget. Varför kunde jag inte bara säga att jag ändrat mig? Tåget gick fort men jag var i en annan värld. Vi klev av och gick till hans fina lägenhet i närheten. Jag hade svårt att gå och gick med mycket små steg och lutade mig framåt.

-Vart är gästrummet du skrev att jag ”tidigt skulle bli nedbäddad i” ?

-Jag har inget. Men jag har ett arbetsrum här också och en bäddmadrass, svarade han och jag undrade varför han inte skrev det? Vi slog oss ned i hans fina bäddsoffa och han satte på musik och bjöd på vin. Jag var både trött och nedslagen och mådde dåligt. Det blev dags att gå till festen och vi gick mot bussen. Det tog lång tid för jag kunde knappt gå och han insåg att vi inte skulle hinna och vinkade till sig en taxi.

Väl där var det ett litet sällskap med tjejen från Peru. Jag hade föreställt mig många fler. Men det gjorde ingenting. Jag var verkligen inte på festhumör. Vi slog oss ned vid bordet och började prata och äta. Det var riktigt trevligt. Jag undrade vad de andra tänkte? Förstod de att vi bara var vänner?

-Jag är väldigt trött Anders, och skulle behöva få sova i natt.

Vi tackade för oss och tog en taxi hem.

– Vart hade du tänkt att jag skulle sova?

-Du kan väl sova bredvid mig i bäddsoffan?

-Men du sa ju att du skulle bädda?

-Ja, men då skulle jag gjort det innan vi åkte. Det är för sent att gå upp på vinden nu.

Jag stirrade förskräckt och oförstående på honom. Jag visste ju att chansen att jag skulle somna bredvid honom var minimal. Han drog med ett handgrepp upp hela soffan så den blev en bäddad säng och kröp ner. Jag gick mot köket och tog fram vinet och svepte ett glas med en hel sömntablett. Detta skulle aldrig gå. Till slut kröp jag ner men jag kunde förstås inte somna. På köpet var det nån jäkla fläkt som stod och surrade. Jag gick mot köket, satte mig i en fåtölj tog en tablett och ett glas vin till och kröp ihop och försökte somna där. Det gick inte. Efter några timmar gick jag tillbaka till soffan. På morgonen när Anders vaknade var jag i upplösningstillstånd efter nästan två dygn utan sömn Jag hade fått PTS också förutom min vanliga ångest. Jag förstod vad som väntade.

– Jag har inte sovit en blund och min mage är katastrof. Den blir det när jag inte sover för då vrider jag och vänder på mig hela tiden. Jag måste ligga blickstilla annars går magen upp. Och sen har jag gått alldeles för mycket.

-Men du kan inte ha det så! Du måste till sjukhus! Anton såg förfärad ut när han såg vilket skick jag befann mig i. Jag såg mer död än levande ut och ena ögonlocket hängde på svaj som om jag fått hjärnblödning. Ögonen var blodsprängda och hade ofrivilliga ryckningar.

-Det är ingen som tror mig på sjukhus, svarade jag.

-Jo, men det måste dom! Anders tog tag i mina armar för att dra mig upp ur sängen.

-AJ!!! Skrek jag och sjönk ihop som en påse potatis. Mina armar var det sämsta att dra i och jag fick inte räta på kroppen. Typiskt! Det var bara det som saknades! Först stretchingen och nu detta. Saknades bara en doktor som klämde sönder det sista.

-Vi kan åka till Akademiska här i Uppsala. De är bra.

-Kan du tala med läkaren då och lägga ett gott ord för mig?

-Det kan jag inte göra Anna, Det är snarare än nackdel.

-Men du är ju psykolog! Och kan säga att det inte är psykiskt!

-Det kanske är bäst att du tar ett sjukhus i stan ifall du blir inlagd.

Jag ringde Anton och berättade som det var.

-Jag kommer och möter dig vid centralen så kan jag följa dig till sjukhuset!

Långsamt gick vi mot stationen och Anders köpte biljett. Når tåget kom klev han på också.

-Men vad gör du!?

-Jag följer dig till Centralen.

-Men det behöver du inte göra! Det är ju långt!

-Jag vill inte att du åker själv.

Vi pratade inte mycket under resan och jag önskade jag fått vara ifred. Jag blir bara stressad av att vara social när jag är så här. Vi klev av och sa hej då och han gick och köpte returbiljett. Jag fick förstås dåligt samvete även om han övertalat mig till detta. Anton dök upp på perrongen och verkade både glad och orolig. Vi åkte till St Göran och jag visste inte vad jag skulle söka för. Var det infektion, kirurg , nerurolog eller medicin? Det var så mycket fel på mig. Det blev neurologen. Att något inte stod rätt till i huvudet var helt klart. Vi träffade läkaren och jag försökte så gott det gick utan att låta hypokondrisk att berätta om några av symptomen. Jag berättade långt ifrån alla för då hade hon låst in mig.

-Det kanske är något blodkärl som är skadat eller så? Frågade jag och berättade att jag också fått en skruvdragare i huvudet från hög höjd som gjort symptomen värre.

-Ja, det kanske är en aneurysm, frågade Anton?

Läkaren gjorde stroketestet och var inte riktigt helt nöjd. Mina ögon ryckte och betedde sig inte som de skulle och jag såg mer död än levande ut . Muskelsvagheten var påtaglig.

-Du skulle behöva en magnetröntgen på hjärnan. Men det gör inte jag. Jag tänker inte stråla din hjärna med vanlig röntgen i onödan. Jag skickar en remiss till din vårdcentral.

Motvilligt gick jag därifrån och hoppades hon skulle skicka något till vårdcentralen.

-Följ med hem till mig så ska jag fixa lite mat! Föreslog Anton.

-Jag vet faktiskt inte. Jag har inte sovit på två nätter och borde åka hem.

-Du får sova i mitt loft så sover jag på soffan. Jag kan gå ut på puben så får du somna i lugn och ro.

-Okej, Anton.

Svårare än så var det inte att övertala mig och jag behövde vara stilla nu. Vi tog en taxi. Jag kunde inte gå en meter. Väl hos Anton började han fixa maten.

-Den här skulle vi ätit igår. Jag hade planerat allt och blev väldigt ledsen när du åkte till jävla Uppsala.

-Jag har aldrig sagt att jag skulle komma till dig på påskafton, svarade jag ledset.

Han gav mig ett fint påskägg. Vi åt och Anton visste inte riktigt vilket ben han skulle stå på. Han var ju sur att jag varit i Uppsala samtidigt som han var glad att jag var där. Han berättade att hans väninnas dotter haft Borrelia och blivit väldigt sjuk. De hade slutligen fått hjälp på Åland så hon blivit bra.

– De fick ingen hjälp i Sverige. Svensk sjukvård kan varken diagnostisera eller behandla detta korrekt.

– I blodet hittade de ingen borrelia på mig efter två månader. Jag blev lovad ett ryggmärgsprov av min läkare men hon lurade mig. Hon sa att hon skickat remissen men jag har kollat och det har hon inte. Hon ljög mig rakt i ansiktet och sa att ”de nog inte tyckte att det var befogat.”

– Du borde anmäla henne.

– Mmm. Hade det bara varit hon som varit oproffsig, men nu är det allihopa.

Jag googlade på aneurysm som visade sig vara pulsåderbråck som kan brista när som helst och ge livshotande tillstånd. Alla symptom stämde perfekt. Man kunde också få det av bakterier i blodet. Det var jag också helt övertygad om att jag hade haft och fortfarande hade. Jag hade ju haft stora synliga åderbråck, blåmärken, lårkakor och bristningar över hela kroppen. Varför inte inuti kroppen också? Något måste ju ha hänt när det kommit så plötsligt? Det skulle förklara alla smärtor och nära döden upplevelser. Jag blev rädd. Jag hade ju Robin att tänka på och chansen att få hjälp verkade inte stor.

Jag gör mig i ordning för att lägga mig och tar mig med nöd och näppe uppför stegen till loftet. Anton går ut. I timmar vrider jag mig och är fortfarande vaken när han kommer men låtsas sova. Han kryper försiktigt upp i sängen och lägger sig bakom mig. Jag stelnar till och får hjärtat i halsgropen. Sover jag inte nu är jag körd på riktigt. Timmarna släpar sig fram med Anton bakom mig som trevande lägger armen runt midjan. Jag flyttar den och mig så långt bort jag kan. Jag halvslumrar lite och får någon timmes lätt orolig sömn. Framåt lunch vaknar Anton till och går upp och fixar kaffe. Han ser att jag mår uselt.

-Hur är det Anna?

-Inte bra alls. Jag måste hem men borde träffa Robin. Vi har inte setts sen jul.

-Ring honom.

Jag ringde.

-Hej gubben! Det är jag, hur mår du?

-Jag mår bra.

-Jag ville bara önska glad påsk och funderade på om vi skulle ses och fika?

-Ja, du kan ju komma hit och fika? Du har ju inte varit här på fyra år nu?

– Det har inte funnits tid eller varit svårt med Calle. Men jag har ju tjatat om att vi ska ses och äta middag i stan?

-Jag vet. Men vi har gjort om lägenheten nu.

-Okej. Jag kommer.

Vi la på och jag undrade om det där hade varit särskilt klokt. Han var det viktigaste i världen för mig och om jag inte visade det skulle jag förlora honom samtidigt som det var vansinnigt att utsätta min hälsa för detta. Det var en stor risk. Jag började gå mot Södra station men ändrar mig halvvägs och går tillbaka och tar tunnelbanan mot Slussen. Jag skulle hem och ta bilen dit. Då skulle jag slippa promenaden från stationen till hans lägenhet som var alldeles för lång. Efter mycket besvär kommer jag hem och får gå 300 meter från bussen. Jag sätter mig i bilen och kör mot Huddinge. Jag känner nästan genast att både momentet att kliva in i bilen samt att hålla i ratten som sitter högt och känns tung ger mig smärtor i magen. Jag hoppas jag inte svimmar på motorvägen och kör ihjäl någon.

Efter en timme är jag framme. Robin kommer ut och möter mig och tar kassarna jag handlat på vägen. Jag har handlat en orkidé i en fin kruka och kaffe.

-Fin bil mamma! Säger Robin

-Ja, jag vet inte om jag ska köpa den ännu. Jag lånar den kan man säga. Jag har en vecka på mig att fundera.

Vi gick upp till lägenheten och jag gjorde mitt bästa för att gå och stå upprätt. Det var nog inte så bra. Vi satte oss i soffan och Robin hällde upp kaffe i muggarna han köpt av mig i butiken och serverade kaka hans flickvän bakat. I vanliga fall åt jag ju inte socker men detta fick bli ett undantag.

-Va fint ni har det! Sa jag uppriktigt. Och välstädat!

Det fanns inte en pinal framme någonstans och inredningen skulle kunna varit från en tidning. Jag undrade om de alltid hade så för detta hade jag inte sett röken av när han bodde hemma och hans far hade varit hemsk. Jag hade passat på dem som en piga. Tvättkorg och diskmaskin hade jag behövt rita en karta till och sätta upp instruktioner för. Jag hoppades att han vuxit upp.

-Ja, vi gillar att ha det fint båda två.

Vi pratade inte särskilt länge och Robin ursäktade sig att han skulle iväg på påskmiddag. Flickvännen var redan där och väntade sedan länge.

-Oj då! Att du inte sa det? Jag fick dåligt samvete för att ha förstört hans planer.

-Det är ju inte så ofta jag träffar dig? Svarade han.

Han följde med till bilen och sa hej då. Hur jag tog mig hem minns jag inte men jag kände den annalkande katastrofen.