Under dagarna som följer försöker jag komma underfund med vad som hänt? Har soppan bränt sår i magen? Varför då? Hade jag fått i mig cyanid som frätt sönder den då tungan var svart? Har jag fått blödande magsår som brustit? Eller kanske både och? Hur kunde blodet vara rött? Hade Jackie smittat mig med sitt magsår när jag åt ur samma nötskål? Hon hade hostat i sin näve innan hon åt och kräkts dagligen i ett år? På Grammofon dagarna efter hade jag också beställt nötter i baren efter tveksamt ha diskuterat det med Olof ifall de hällde tillbaka överblivna nötter.

– Nej då! Så gör de inte! Hade Olof bestämt hävdat. När jag till slut upptäckte en chillinöt bland jordnötterna insåg jag att jag haft rätt och slutade äta. Men skadan var redan skedd. Efter sommarens pärs med ena foten på andra sidan befann jag mig snart återigen i samma situation där jag inte kunde röra mig, äta, dricka, andas, sova,, kissa eller bajsa utan svårigheter. Rätt fundamentala funktioner i kroppen man förutsätter ska fungera och inte reflekterar över tills de slutar göra det.

Varje gång jag försökte äta och dricka protesterade kroppen och började skaka och jag kunde få blodtrycksfall där jag var tvungen att sätta huvudet mellan benen eller fick lägga mig i framstupa sidoläge i sängen för att kunna andas. Min högra sida av kroppen med arm och ben kunde också domna av helt och hållet. Det kom särskilt när jag försökte få i mig morgonens kaffe för att få fart på magen. När det tryckte på i mage och tarm så höll jag på att tuppa av. Det hände varje gång. Jag förstod inte? Var bukspottskörteln inblandad? Var det därför jag inte kunde äta och knappt dricka? När jag skakade berodde det på blodsockret eller något annat? Jag försökte lägga pussel av alla symptom. Jag läste allt jag kunde på internet men blev inte klokare. Att jag hade helicobacter verkade rätt troligt eftersom det blev värst framåt natten och kändes som att magen brann inifrån och det bildades massor av gaser som gjorde ont när de inte kom ut och tarmarna vred sig. Men varför var tungan svart igen?

Efter ytterligare en vecka höll jag på att bli galen av att inte få röra på mig, dansa och träffa folk. Jag kanske kunde ta en taxi till stan och bara sätta mig i baren och prata? Jag bestämde mig för att ta bussen till Slussen och sen taxi. Knappt halvvägs till hållplatsen börjar det göra riktigt ont så det snurrar i huvudet och svartnar för ögonen. ” Du kommer att få ångra det här” säger min snälla ängel på axeln och ber mig vända om, men min elaka ängel säger åt mig att fortsätta gå och bita ihop lite. Vid Slussen tar jag en taxi efter att jag kämpat mig uppför trappen till gatan.

-Kan du inte köra runt hörnet och stanna? Ber jag chauffören när han stannat mitt i gatan vid en snödriva och de andra bilarna bakom tutar.

– Nej, det blir bra här, svarar han ilsket och jag försöker kliva ur bilen försiktigt men det är stört omöjligt när jag måste hoppa över snödrivan.

– Jag vet inte om jag ska dansa än och betala inträde, säger jag och sätter mig vid baren och beställer ett glas vitt vin och ber om menyn.

-Jaså? Är du sjuk?

– Ja, nån njursvikt och kanske brustet magsår. Jag vet inte riktigt.

– Det låter ju inte så bra.

Vi småpratar lite och snart dyker det upp fler folk. Jag blir bjuden att sitta vid ett bord med två äldre män och en tjej i min ålder. Jag har beställt lite mat också och njuter av att få umgås lite. Vi pratar om den bästa tangon och de bjuder med mig som resesällskap på alla festivaler de ska till. Jag får dela rum i Helsingfors nästa helg om jag vill och därefter i Polen och Tyskland.. Tjejen ska snart åka till Peru i sex månader. Jag blir lite avundsjuk. Jag ville gärna åka någonstans jag med. Drömmen är Buenos Aires jag nyss blivit medbjuden till av en tangokavaljer som skulle fira 50- årsdag. Jag är fortfarande besviken att Rafael och jag avbokade våra biljetter dit i sista stund. Vi skulle hälsa på hans familj och åka motorcykel genom djungeln till västkusten. Jag skulle också åkt sista minuten till Mexiko med Olof men han avbokade sin semester när jag bestämt mig för sent då jag blev sjuk.

– Vill du dansa lite? vi kan ta det lite försiktigt? frågar Anders, samme man som tidigare frågat om jag var ihop med Olof.

– Jag kan prova lite, svarar jag och vi dansar till en början försiktigt men efter hand ökar han svårighetsgraden. Han märker nog att jag kan och vill säkert imponera. Jag hänger på, påhejad av mitt ego. Efter ett par danser sätter vi oss och pratar vidare. Den andre mannen bjuder upp mig också och påminner mig att ta det lugnt när jag inte borde dansa alls. Han är en naturbegåvning och jag svär inombords att jag inte är frisk så vi kunnat ta ut svängarna. Efter en stund sätter vi oss vid bordet och Anders är inte sen att bjuda upp igen. Mitt dopamin och adrenalin har runnit till tillsammans med vinet och förståndet har runnit ut. Jag tackar ja. Nästa dans är en milonga som han tycker vi ska hoppa över eftersom den går dubbelt så fort som vanlig tango.

-Nej! Jag ÄLSKAR milonga! svarar jag och börjar skutta runt, men rätt snart börjar jag må konstigt. Jag måste sätta mig, flämtar jag med bultande hjärta och det svartnar för ögonen och kallsvetten bryter ut.

– Vad händer? frågar han oroligt

– Jag har jätteont i magen, och svårt att andas, svarar jag när jag satt mig och de andra tittar bekymrat.

– Du borde nog inte dansa mer nu och åka hem och vila så får vi dansa när du blir frisk igen, säger Anders och ger mig sitt visitkort.

– Tack för en jättetrevlig kväll! säger jag och beger mig mot tunnelbanan. Det är en bit att gå. När jag klivit av bussen hemma har mitt adrenalin sinat och jag kan knappt gå alls. Hjärtat rusar och jag får inget syre i lungorna och håller på att tuppa av. Det är rätt sent och väldigt kallt och att bli liggande i en snödriva känns rätt farligt. Jag ger till ett vrål för att att frisätta adrenalin och få kroppen att gå utanför sina begränsningar. Med nöd och näppe lyckas jag ta mig sista biten.

I mörkret hemma bråkar min ängel med mig och undrar vad jag gjort? Varför lyssnar du aldrig? Jag somnar till slut och morgonen därpå berättar kroppen vad den tyckte om mitt tilltag. Jag kan inte stå rak eller sträcka ut magen överhuvudtaget. Jag kryper ut i köket på alla fyra och försöker koka kaffe och öppna kylskåpet från golvet. Det går inget vidare. Min inneboende kommer ut och frågar vad jag håller på med?

– Jag har lite ont i magen, svarar jag ursäktande. Jag borde nog stannat hemma igår.