Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd nog att inse skillnaden

På morgonen vaknade jag utvilad. Det hade varit lite si och så med sömnen under ridresan, så det var behövligt. Jag släppte ut calle och åt frukost vid datorn och besvarade mail och meddelanden.  Efter det tog vi en promenad och jag kunde inte låta bli att höra några veteraner när vi gick förbi lokalen för missbrukare.

-My sponsor told me, ” Your mind is a dangerous place – don’t go there alone.” sa en veteran till en annan på bänken utanför Nobba Brass och Nubbe.  Jag skrattade. Min själ var definitivt en farlig plats att besöka. Jag hade tränat en livstid på att förtränga tankar och känslor och det jag drömde om.  Hemma på kylskåpet hade jag en magnet med texten ” I don’t suffer from insanity, I enjoy every minute of it… Jag visste inte längre om jag njöt av min galenskap? Nu var det inte ett skämt längre. Min hjärna hade gått i baklås mer än en gång av PTS. Att vara på randen till vad ens hjärta, hjärna och själ klarade av att hantera krävde hårt arbete med förträngning och disciplin. Att trassla till det  med kärleken var det värsta jag kunde göra.

Jag förberedde butiken för öppning och ställde ut gatupratare,  blommor, kläder och väskor utanför den öppna ytterdörren. Jag tog fram alla chokladpraliner ur kylen och sopade och torkade bänkar så det så det såg fräscht ut. Mina ögon spanade rutinerat efter något som inte såg perfekt ut.

Det var strålande sol och blev en lugn dag.  Jag hörde av mig till Olof och vi bestämde att ses vid färjan till kvällens salsa. Vi pratar och skrattar som vanligt när vi ses och dansar många danser,  glada att få vara tillsammans igen. Rätt vad det är får jag se Miguel och hjärtat far upp i halsgropen och jag stelnar till. Han tittar på mig och är på väg fram. När han är framme tvekar han hur han ska fortsätta.  Han är lika stilig som alltid och jag drar efter andan.

– Hej ! säger jag och ger honom en kram.

– Hur mår du? frågar  han och inspekterar mig. Jag anar lite smärta i hans blick.

– Jag mår bra tack. Och du?

– Det är bra,  jag jobbar och pluggar vidare samtidigt så det är full fart.

– Och du?

– Jag jobbar med bokföringen och butiken som vanligt och försöker sälja lite vin och choklad om jag kommer åt, svarade jag och vi tittade intensivt på varandra.. Vad han visste om Olof och mig hade jag ingen aning om men dansbilder på oss på facebook  hade förekommit under våren.

-Vill du dansa ? frågade han

-Okej, svarade jag tveksamt, alltid lika osäker hur jag skulle reagera. Det är inte lätt för mig att vara nära dig, jag har kämpat för att glömma dig.

-Det har inte varit lätt för mig heller. Jag trodde att David bara var en fas och att du skulle komma tillbaka till mig. Jag var tvungen att lämna Sverige för att komma bort från allt, sa han och det högg till i hjärtat.

-Jag hörde att du rest. Gick du pilgrimsleden igen? Sa jag och tittade ledsamt på honom.

-Nej, det var lite av mina projekt jag jobbat med i Spanien. Jag ser att du har din svarta klänning på dig?

-Mmm svarade jag och drog ett djupt andetag. Jag mindes när vi köpt den. Det hade varit loppmarknad på söder bland de boende. Vi hade tillbringat en underbar vårdag utomhus och fikat och botaniserat bland alla fynd. Han hade köpt mig ett fint halsband och jag hade hittat denna eleganta men sexiga klänning och ett par svarta skinnstövlar med skyhög klack som gick upp till låren.  Miguel hade varit helt tagen och fotat mig i stövlarna både med och utan klänning och bett mig att aldrig ha dessa kläder på mig om inte han var med. Det hade jag inte heller. En kväll när jag sagt att jag ville dansa ensam på dansskolan hade han oväntat dykt upp när jag precis kommit in i butiken och stängt gallergrinden.

-Hej Anna, hade han sagt och tittat misstänksamt på mig. Jag förstod ingenting och öppnade.

-Hej svarade jag och fick en klump i magen av hans sätt att se på mig.

-Var har du varit? Sa han och såg arg ut.

-Jag har varit och dansat på dansskolan, svarade jag och undrade varför han frågade?

-Hur kom du hem?

-Jag tog tunnelbanan.

-Det kan du inte ha gjort.  Jag stod och väntade utanför och såg inte dig.

-Vad menar du? Jag kom ju alldeles nyss?

-Fick du skjuts?

-Men vad säger du? Jag kom ju med tunnelbanan alldeles nyss. Står du och spionerar på mig?? Det knyter sig i magen på mig och jag börjar både bli arg och ledsen och få panik på samma gång.

-Vad hade du för kläder på dig? Hade du din klänning och dina stövlar?

-Men vad säger du!?? Du ser ju vad jag har på mig sa jag och drog i min svarta danskjol och en tajt rosa top med vacker men ändå anständig urringning.

-Du kan ha bytt om.

-Men nu får du ge dig! När skulle jag gjort det? Jag kom ju nyss innanför dörren! Svarade jag och höll på att bryta ihop över hans anklagelser och ville att han skulle gå. Han ville inte gå utan ville in i butiken och jag fick panik och kände hur PTS symptomen höll på att bryta ut med full kraft. Till slut fick jag ut honom genom dörren och låste grinden. Mitt hjärta bankade hårt och ville inte att det skulle ta slut men förnuftets röst började skrika högre.

Jag hade svårt att koncentrera mig på dansen och uppträda naturligt. Han hade också blivit hysterisk när en dans kille ville ha hjälp med ett bokslut och utgått ifrån att vi haft extra roligt när han inte fick vara med.. Han trodde också att jag varit med en annan som inför Miguels närvaro  frågat om jag hade soffan kvar i butiken? Han hade aldrig varit där så jag förstod inte varför han sa så? Miguel trodde nog att jag hade haft sex med alla och hade troligen sagt det till alla mina vänner också.

De två danserna gick ovanligt fort. Vi hade en smärtsam historia och skulle jag följt mitt hjärta hade jag aldrig släppt honom. Men jag tvingade mitt förnuft att råda. Vare sig mitt hjärta eller psyke klarade mer. Vi släppte varandra motvilligt och tackade för dansen. Jag gick upp till toaletten bakvägen för att samla mig och undvek vägen förbi baren där man alltid träffade vänner som stod och pratade. På tillbakavägen såg jag min absoluta favorit partner vid ett bord med utsikt över dansgolvet. Vi hade setts på fredagen under tangon. Han var en mästare på tango och försökte lära mig. Det var omöjligt att låta bli att hälsa och fråga om en dans.

Vi gick ner till golvet och dansade salsa. Han var en av de duktigaste jag visste och jag fick skärpa mig oerhört för att hänga med i alla hans invecklade turer. Till min stora glädje blev nästa låt en bachata. Jag njöt och såg hur de på bänkarna runt i kring började titta på oss. Att dansa med honom var som en religiös upplevelse. Jag brukade skratta för mig själv och tänka att jag var död och kommit till dans himlen. Tid och rum upphörde att existera.  Det blev en bachata till och det här var precis vad jag behövde. Dansen var balsam för min själ. Efteråt tackade vi för danserna och jag vågade aldrig repa mod till mig och fråga om han ville dansa mera. Det var regel att inte dansa mer än två låtar om man inte var ett par. Gjorde man det utgick alla andra ifrån att man var det.

Det började närma sig slutet och jag försökte spana rätt på Olof för att få några sista danser med honom. Han syntes inte till någonstans. Han kanske hade sett mig med Miguel och blivit ledsen? Jag tog färjan hem själv och promenerade till butiken, släppte ut Calle och tog ett glas vin och värmde lite mat. Tankarna snurrade.  Mötet med Miguel hade varit tufft. Jag ville så gärna ha kärleken i mitt liv men inte till vilket pris som helst. Jag tänkte på hur många gånger han lämnat mig och jag lämnat honom . När vi hyrt stuga i fjällen med andra dansvänner hade det varit fantastiskt. Jag hade skrattat så jag grinat och nästan kissat på mig varje dag. Precis som under veckorna på sailsalsan . Men han hade också umgåtts med andra mer än mig och sedan dramatiskt lämnat mig mitt i veckan och satt sig på tåget till Stockholm. Jag hade hittat ett långt svart hårstrå på ett väldigt olämpligt ställe när han bastat med en annan tjej.  Han hade blivit vansinnig och slagit ifrån sig och ansett att jag hade livlig fantasi och var svartsjuk . Jag var jätteledsen och ville inte tro det var sant. Vi talade inte med varandra på hela kvällen och på morgonen ville han inte med till skidbacken. Efter några timmar fick jag ett sms att han var på tåget hem och önskade mig ett bra liv. Jag hade ringt upp och frågat vad han höll på med? Till slut hade vi sonat fred och han ville att jag skulle ta bilen och köra 20 mil till Sundsvall och hämta honom. Det hela hade varit ytterst pinsamt eftersom alla andra fick ta del av vår separation och jag hade varit i upplösningstillstånd och inte kunnat sova.

Innan jag somnade tänkte jag på Miguel igen och undrade om han fortfarande var intresserad? Var jag fortfarande intresserad? Det hade varit svårt att bryta upp. Han hade verkligen gett mig dubbla budskap ända sedan vi skildes åt. Det hade han alltid gjort och vägrat släppa taget. Vad betydde egentligen sångerna han skickat? White flag med Adele och Perdoname med budskapet vi ska inte ses något mer” ? Och varför hade han ringt dagligen och försökt kyssa mig på toaletten när David var utanför?